Ordning och reda

2007 april 23
by annasara

Har skurat hela badrummet.
För övrigt var det en intressant debattartikel i VK idag, av en Dan Johnsson, lärare på Midgårdskolan. Äntligen någon som på ett sansat och konstruktivt sätt protesterar mot Jan Björklunds ensidiga uppfattning om skolan som en katastrofzon. Gillade särskilt formuleringen där skolan, i Jan Björklunds värld, verkar vara ett slagfält och där fienden är eleverna som till varje pris ska tuktas, uppfostras, tillrättavisas, bedömas och bestraffas. Varför känns det som om allt går baklänges just nu? Jag minns en tid då man fortfarande talade om frigörelse. Man talade om jämlikhet (och menade allvar med ordet), man var uppriktigt bekymrad över förvridna kvinno – (och mans – ) ideal och man tyckte att barn och ungdomar förtjänade att bli bemötta med respekt och ville uppmuntra dem till att tänka själva, till att vara kreativa, stolta, modiga människor med god självkänsla. Idag råder raka motsatsen. Uppfostran är honnörsordet. Skamvrån återinförs (ja, det heter förstås inte skamvrå, men det är vad det i praktiken är), liksom – om populistpartiet får som de vill – betyg i ordning och uppförande. Trots att varje medveten förälder idag tvekar lite innan de självklart köper en docka till Lisa och en tågbana till Pär är leksaksaffärerna mer rosa och blå än någonsin. I Europa rycker abortmotståndarna och preventivmedelsavskaffarna fram. Hur är det möjligt? Hur gick det till? Om Frankrike får en högerkonservativ president om två veckor gråter jag blod. Men risken är stor. Han talar ju så tydligt. Han använder ju sådana fina ord, ord som går att begripa. Mer poliser, mer krav, mer tuktan, mer ordning och reda!

Hej och hå. En annan som också tyckte om ordning och reda var en lite herre med liten mustasch på 1930-talet i Tyskland. Den gången gick ordningen lite överstyr, om man så säger.
Jag undrar om vår plötsliga besatthet av ordning har något släktskap med 1600-talets fanatiska intresse för detsamma. Om alla vet sin plats, om alla noga tuktas och förmanas, om alla snällt inordnar sig i ledet, kommer världen hopa jämfota av harmonisk lycka. Fast på 1600-talet hade man i alla fall ett mål med ordningen: att tillfredställa en Gud man fruktade, aktade och satte sin tilltro till. Idag vet jag inte vad målet är? Att bli lydiga, väluppfostrade konsumenter?

Har vi verkligen inte lärt oss mer än att vi vill tillbaka till en tid där man sa godmorgon magistern och neg och bockade med mössan i hand? Längtar vi så förfärligt efter en tid då flickor var flickor med små söta spetskjolar och släta rosetter och pojkar var pojkar med skrubbsår på knäna och mamma var hemma i välsydda rockklänningar och lagade mat åt hela familjen medan pappa slet i sin anletes svett på sitt arbete utan att någonsin lära känna sina barn? Saknar vi så enormt att ställa folk i skamvrån, och rappa olydiga ungar över fingrarna med pekpinnen medan man noga skiljde agnarna från vetet redan i första klass? Är vi verkligen fortfarande så enormt säkra på att en del människor är liksom skapta för att enbart arbeta med händerna och kroppen, medan andra människor är enbart skapa för att tänka och vara smarta, att gymnasieskolan vinner på att prydligt skilja dessa båda människotyper åt? (Leonardo da Vinci skulle nog inte riktigt hållit med.)

Har vi verkligen råd med att backa tillbaka alla desa steg? Må Gud förhindra att det sker, som 1600-tals människan kanske hade sagt.
Människor var för den delen inte särskilt ordningssamma på 1600-talet heller. Se bara på Nils trolovade piga som 1661 rymde från Umeå till Stockholm och därefter vägrade gifta sig med Nils. Och då fanns inte ens några försenade SAS-plan, överbokade Connex-tåg eller trånga bussar att resa med. Hur bar hon sig åt? Gick hon hela vägen till fots? Och varför gjorde hon det? Varför var hon, i denna värld så hängiven ordning och lydnad, olydig?

Ett svar lämna en →
  1. 2007 maj 17

    Skönt att någon tycker som jag… ordning, ordning, ordning. Nu ska det bli KUNSKAP och KONTROLL i skolan! Min första fråga till Jan Björklund är: Vad är kunskap? Hur skall man definiera det? Jag misstänker att hans definition är äckligt nära den klassiska att kunskap är att kunna historiska årtal, 3 000 glosor på engelska och att kunna multiplikationstabellen utantill. Jag vet inte om det kräver så mycket kunskap egentligen…

    En ”kul” detalj i sammanhanget, när du talar om tillbakagång är ju att den borgerliga regeringens skolprogram innehåller 16 former av ”gå tillbaka till”, ”återinföra” etc. Jorå, vi för verkligen skolan framåt. Det ”fungerade” förr, men fungerar det idag? Dessutom har de nu lagt ned Myndigheten för Skolutveckling för att satsa mer pengar på kontroll av skolan. Man tar alltså bort UTVECKLING. Men om skolan inte utvecklas, vad blir den då?

    Tack för intressant läsning!

Lämna ett svar

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS