Sporadiskt

Ja, Sarkozy vann. Det visste jag väl, det är den tiden nu. Var stolt över ditt land, släng ut alla som inte hör dit och se till att alla andra bockar snyggt och håller käften så blir nog allt bra. Så, nu lämnar vi ämnet.

En positiv sak är att Nordirland får sin egen självständiga regering nu i veckan. Stormont måste lätt kunna räknas som ett av Europas mer udda parlament. Tanken på Martin McGuiness och det gamla ärkeskämtet Ian Paisley i samma regering är nästan omöjlig att hantera. Det omöjliga har inträffat. Vad ska man säga? Grattis Nordirland och lycka till! Med två sådana gamla övervintrare från konfliktens värsta dagar vid makten behöver ni all tur ni kan få.

I övrigt:Min hjärna har redan tagit sommarlov. Jag kommer inte kunna lämna in en snygg och fin uppsats till min handledare i morgon att granska inför den slulgiltiga inlämningen om en och en halv vecka. Varje fotnot känns som ett Mount Everest.

Och varför bor man i Norrland? Jag hatar norrländsk obefintlig vår. Jag hatar att det aldrig blir varmt, aldrig blir sol, aldrig blir grönt, aldrig finns några små stackars blommor utan att allt ser ut som en bortglömd, uttorkad, utbränd, vissen krigszon ända in i juni. Får det vara så här? Försöker förtränga mina föräldrars glada vittnesmål i luren om frodiga gräsmattor, prunkande rabatter, utslagna träd, högsommarvärme och klarblå himmel. Jag vet att de ljuger. De måste ljuga, det får inte vara sant, världen kan inte vara så orättvis!

Har förresten följt senaste Snooker-VM sporadiskt. Kim Hartman har besegrat mig till sist. Ett sant kommentatorsnille som har en rent meditativ inverkan på mig. Dagen på ha varit hur stressig, kaosartad och förvirrande som helst: när man hör Kim Hartman tala om vita, röda, svarta bollar faller liksom allt på plats. Lugnet sänker sig ned över en och man sjunker ned i soffan invaggad i fullkomlig, absolut och oantastlig trygghet. Konstigt.