Oavslutade plågor…

Jag är en inspirationsmänniska. Det finns vissa människor som låter sig vilseledas och tror att det är disciplin, ordningssamhet och nogrannhet som får mitt liv att fungera, men det är ungefär lika sant som att det finns elefanter på månen. I själva verket är jag slav under inspirationen.  Att genomföra ett projekt eller utföra den enklaste handling (som att diska efter frukosten) kräver en slags obruten, koncentrerad entusiasm för att jag alls ska lyckas bli färdig. Detta är i de flesta fall inget problem eftersom jag är en lättentusiasmerad och framför allt lättlurad människa vilket betyder att jag kan inbilla mig själv att jag är inspirerad även när jag inte är det. Problemen kommer när vissa tråkiga saker (läs examensarbete) som måste skrivas av en eller annan anledning inte hinner bli färdiga. Då har jag redan en gång ägnat en himla massa tid åt att lura mig själv att tro att det är roligt med examensarbeten, bara för att bli avbruten så att all omsorgsfullt insamlad inspiration rinner ut i sanden. Två månader senare är det då dags att avsluta alltihop och jag måste börja om från början. Samla ny inspiration. Bearbeta mig själv med alla möjliga argument. Med den katastrofala skillnaden att den här gången är jag inte lika lättlurad.

   Därför hatar jag oavslutade saker. Jag hatar att bli avbruten. Alla avbrutna saker förvandlas till dubbla plågor. Som den inspirationsmänniska jag är står jag inte ut med att ha tråkigt. Att ha tråkigt är för mig outhärdligt provocerande. Att ha göra samma tråkiga sak TVÅ gånger är höjden av plågsamhet. Detta leder till följande slutsatser:

Jag borde ha skrivit mitt exjobb i tid istället för att jobba på Dragon och skriva teaterpjäser.

eller:

Jag borde slippa skriva mitt exjobb, eftersom jag redan varit så duktig och begåvad i alla år.