Det här med premiärer
Jaha, så var det gjort. Sveaborg har haft premiär. Mitt lilla barn är fullvuxet och ute i världen. Det här med premiärer är alltid något mycket märkligt. Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka om dem. Å ena sidan är det spännande, roligt och en riktig kick. Å andra sidan trängs allt det där rätt fort undan av… den stora tomheten! För vad gör man efter en premiär när man inte är skådespelare? Då är ju resan liksom slut. Man försöker fylla tomrummet på ett rätt veligt, valhänt sätt genom att: gå förbi teatern och hänga i sminket en stund – där man terroriserar skådespelarna med sin närvaro, gå och titta på föreställningen (igen!), sitta på sin säng och stirra tomt framför sig eller famla efter ingångar och trådar till nästa pjäs. Ingenting hjälper helt. Det värsta är förstås att man ju borde vara lycklig, stolt och nöjd och gå omkring med ett leende på läpparna. Just nu är jag mest trött och fundersam och på väg att bli förkyld och dessutom skäms jag över denna trötthet och tröga fundersamhet.
Nå, nå… så småningom blir allt bättre. Tomhetskänslan ger med sig och man kan känna sig sådär stolt och nöjd som man ska. Försöker skynda på förloppet en smula genom att titta på min vackra premiärblomma, äta pepparkakor och – om en liten stund – läsa Emely Brontë: Svindlande höjder. (Märkligt det där med böcker. Jag har börjat att läsa den tusen gånger, men det är först nu jag har sugits in i den!)
Och just det ja: Recensionerna! Jag är bättre på att hantera dem än vad jag från början tror men det går inte att undå att se dem som något slags kvitto på ens prestation. Såhär skrev man i lokalpressen:
VK:s recension finns här
Och VF:s här
(Aprå på bilden: grunden till ett bra pjäsmanus läggs alltid på en servett från bibliotekskaféet. Så det så!)
Grattis till premiären och till recensionen i VF! Ser fram emot att läsa vad du tycker om Emily Brontës enda roman. Själv var jag väldigt förtjust. Och kul, kul, kul med nytt inlägg här på din blogg!
Jag är så ledsen över att jag förvisats till detta kulturens bakvatten där inget Sveaborg spelas. Tur att jag nu har kunnat bota en viss abstinens efter historisk teater genom den fantastiska resumén av pjäsens nyckelscener som servetteckningarna erbjöd.
Kommer den att gå ut på turné? Jag och Per lobbar härmed kraftigt för en sådan utveckling. I så fall vore ett kulturellt centra som Berga teater en utmärkt lokal tycker vi. I annat fall vill jag se filmen (för visst har ni spelat in den?).
Ja, jag vet. Kulturlivet i Stockholm är inget annat än ett tragiskt svart hål. Ingenting händer. Umeå däremot! Dessutom ett steg närmre kulturhuvudstadstiteln 1814 (förlåt 2014 menade jag naturligtvis).
Vi ser nu över möjligheterna att spela på Berga teater, liksom vi också planerar turné till Kalmar, Tibro, Borås, Bastion Wrede på Sveaborg samt Sovjetsk och Samarkand.
Faktum är att nästan allt på servetten återfinns i pjäsen i en eller annan form. Vi (jag och Emil) är mycket stolta över detta och ser det som ännu ett bevis på vår oslagbara genialitet att redan de första idéerna visade sig vara oumbärliga.
I övrigt vill jag ha en rapport om vad du tycker om Kapten Oddjers, Majken, Gudmar, Emilia, herr Holt och alla de andra…