Bruno K.

Han ser lite för mager ut för kostymen. Som om den hotar att äta upp honom. Men 370 par ögon följer under andäktig tystnad när han går bort till bordet, fyller på sitt vattenglas, dricker och återvänder till mikrofonen. Vi är som en väluppfostrad skolklass framför en mycket aktad, kanske rentav älskad, men oberäknelig magister. I varje applåd finns en viss längtan efter att göra något mer: jubla, skandera, ställa sig upp och visa vår hänförelse,  men vi törs inte.  Det är antagligen också orsaken till att kostymen inte slukar honom. Den törs inte. Den bara omsluter honom försiktigt i respekt. Det går inte att komma ifrån att vi alla, publiken, den sparsmakade scenen med ridåerna, kaffet ute i foajén, alla är vi där på hans villkor. På något sätt. Ändå känns det samtidigt rätt varmt och trivsamt. I musiken som slipper ur högtalarna under pausen vill jag dansa. I foajén stapplar folk omkring, ler lite förbryllat, överraskat, som om de inte riktigt kan placera vad de just varit med om.

Det slår mig att vi är ovana vid det unika, det säregna. Det är sällan vi träffar på det och när vi tror oss göra det, är det alltid förklädd enformighet. Ett färdigskräddat varumärke, ett väl genomtänkt koncept. Nu finns det väl en och annan människa, tondöv inför sådant som äkthet och magi som genast hävdar att Bruno K. också är ett väl genomtänkt varumärke. Från hatten, det burriga håret till gesterna och den utmejslade uppläsningsstilen har någon designat honom till att bli den Poet – den poeternas Poet – som vi ska luras tro att han är.  Men jag väl hävda att det fortfarande, år 2009,  är skillnad på att göra något för att skapa en bild för omvärlden att fästa blicken på, och göra något för att det spontant växer fram inifrån. Eller för att vara mer konkret: det är skillnad på att slicka röv och på att göra det man tror på. Ergo: Igår kväll bevittnade vi en sällsynthet, en utrotningshotad art: någon som gör något han tror på…

… och det är bara att buga sig i ödmjukhet för att detta något råkar vara att läsa poesi.  Västerbottens Folkblad förundrar sig över att poesi kan fylla Sagateatern, vilket om man tänker efter egentligen inte alls borde förundra någon. Poesin är människans livsluft. Det finns inget annat som förmår hantera människans litenhet och ensamhet så som poesin, det finns inget annat som förmår att göra henne stark. Det är bara lite svårt att minnas det när man dagligen dränks i skärande massproducerade Tingelingskval. Det krävs så mycket kraft att rensa undan, sondera, sortera och söka upp, att man förrädiskt ofta frestas att låta bli. Kan man annat än att känna sig ödmjuk, eller åtminstone tacksam, för att det finns någon som rensar undan åt en?  Som har en egen lyskraft, reklamjinglar och löpsedlar förutan? Som knackar oss på axlen och gör oss uppmärksamma på det vi egentligen redan vet, men så sällan råkar komma ihåg?  Har vi någonsin behövt någon som Bruno K. Öijer så mycket som nu? (Det finns ju andra också. Andra motkrafter. Han är inte ensam, förutom kanske om att ständigt vara på sina egna villkor. På ett ärligt sätt, tänker jag mig. Inte på ett självupptaget, egoistiskt sätt, utan på ett verkligt sätt.  Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre.)

Allvarlig liknar han lite en trollkarl. Eller möjligen en gammal klok rovfågel. Men rätt ofta ler han, och leendet är nästan lite spexigt och då skrattar hela publiken fast jag tror inte att någon av oss förstår varför vi skrattar. Kanske är det för att vi upplever leendet som oväntat generöst? Han är generös. Han behandlar varje dikt som något av outsäglig vikt, som kanske inte riktigt är en del av honom själv, utan mer något upphöjt som han måste göra rättvisa. Jag tänker mig att den där yes – gesten efter varje dikt varken är en bekräftelse av sin egen förnämlighet, eller för att han lyckades läsa dikten rätt, utan en belåtenhet över att han lyckades hitta rätta känslan i den. Lyfta fram dess kärna – till oss. Att på det sättet blotta djupen, göra sig fri från ytan, är i sanning generöst.

Efter extranumren – som en rockkonsert – blev vi rätt ouppfostrade. Vi reste oss och applåderade samtidigt som vi myllrade ut ur lokalen – borde vi inte ha stått kvar? Stående ovationer, Umeå, har ni hört talas om det? Fast det var kanske som med allting annat: vi tordes inte. Det kändes möjligen lite förmätet att tvinga den där Poeten stå kvar på scenen enbart för att buga och fjäska inför oss. Även om vi aldrig hade menat det på det viset. Det hade vi faktiskt inte.

Utanför träffar jag ett välbekant ansikte . Vi är överrens om att allt man nu kan göra är att åka hem och stirra två timmar in en vägg. För att försöka hämta sig. Men det är en välgörande matthet, en uppfyllande trötthet. Och när jag kommer hem stirrar jag inte alls in i en vägg. Jag tar ner mina Bruno K. – samlingar. Bläddrar genom sidorna. Då och då är det en dikt som klickar till, vecklar ut sig och börjar glöda.

(Efter att Bruno K. Öijer besökte Sagateatern igår och gjorde Umeå till en lycklig liten stad för en kväll)