Doktorandmuggen

Så äntligen var det hela i hamn! Jag är numera doktorand i historia vid Umeå universitet vilket känns lite ofattbart. Den lutherska arbetsmoralen gör sig påmind: kan man verkligen få betalt om man har roligt på jobbet? I höst blir det således stormakttidens flotta och amiralitetsrätt för hela slanten. Jag kan knappt bärga mig!

Men det viktigaste i ett sådant här ögonblick är nu inte en god forskningsplan eller ett sinne för historievetenskap. Det viktigaste är doktorandmuggen. Jag och M. har under en längre tid odlat våra drömmar om vad doktorandlivet innebär och slagit fast att det finns två saker som egentligen avgör allt. Det ena är en riktig mugg istället för fikets pappersmuggar. Med ett eget kontor och ett eget skrivbord öppnar sig oändliga förvaringsmöjligheter som man aldrig var i närheten av som student. Här kan man alltså ställa ifrån sig sin mugg, gå ett ärende och sedan komma tillbaka samtidigt som muggen fortfarande står kvar. Muggen symboliserar på samma gång frihet, trygghet och viss pondus. Min mugg har nu med omsorg valts ut enligt följande kriterier: mängden kaffe som ryms däri samt minsta möjliga risk för att bli sammanblandad med någon annans mugg i personalpentryt. Resultatet syns på bilden. Temat är också genomtänkt. Det är inte en hyllning till Piratpartiet, utan snarare en vänlig blink till ett särskilt sorts sjöliv, samt det smycke jag brukar ha om halsen i form av en dödskalle. Smycket är i sin tur en kopia av en berlock från Regalskeppet Kronan som sjönk 1676. Att bära dödskallar var rätt vanligt under stormaktstiden. De stod för memento mori och skulle påminna en om att man var dödlig och därför borde försöka göra det mesta möjliga av livet. I deras fall betydde det att vara noggrant gudfruktig och se till att man skaffade sig en plats i paradiset. Genom detta snåriga resonemang är syftet med muggen att dagligen påminna mig om vilket privilegium det är att vara vid liv och få syssla med något man tycker om.

Den andra saken som avgör allt är en doktorandfåtölj. Det ska vara något gammalt och skruttigt som man kan sjunka ned i med hela sin digra avhandlingslitteratur eller som man kan bjuda andra att slå sig ned i (när de besöker ens rum!) med risk för att aldrig ta sig upp därur. En sådan fåtölj  har jag inte än men jag lovar att när den införskaffas så kommer den dyka upp, i all sin skruttighet, på bloggen.