Anna Karenina med mera
Ja, så var den äntligen läst. Leo Tolstojs Anna Karenina. Jag gillar ju Tolstoj, särskilt hans sätt att i en enda scen kunna avhandla ett helt människoliv med tusen känslostämningar och tusen livsfrågor. Hur han lyckas fånga människor som är ohjälpligt instänga i sig själva så exakt och hur han med skarp blick mejslar fram varje intryck, varje skiftning i deras känslor, varje tanke som steg för steg leder dem just dit där de inte vill vara. Det finns gott om sådana scener i Anna Karenina och jag tycker mycket om Tolstojs talang för att kunna skriva vackert och finstämt utan att det blir sliskigt samtidigt som där alltid finns triviala vardagsbestyr att ta hand om eller bistra, djupa avgrunder att falla ned i. Jag tycker också om hans karaktärer som får växa och blomma och visa många olika sidor av sig själva, varav många inte så smickrande. Det finns inga klara skiljelinjer mellan ont och gott i Tolstojs värld, bara det svåra, besvärliga med att vara människa. Efter att i början av boken ondgjort mig en smula över bokens kvinnor, som då framstod som betydligt mer platta och stereotypa än männen, måste jag nu nog ta tillbaka min kritik. När allt kommer omkring tar Tolstoj kvinnornas parti. Och det är helt andra kvinnor än dem han beskriver i Krig och fred som nog med rätta kan anses stereotypa. Här är han djärvare, mer komplex och för sin tid nästan farligt utmanande i sin syn på kvinnans rätt till självständighet och frihet.
Men Anna Karenina är ändå inte Krig och fred, boken jag läste med hänförelse, som jag inte kunde lägga ifrån mig och som jag fullkomligt levde med under de veckor de tog att läsa ut den. Anna Karenina väcker inget läsbegär alls. Det är som en trevlig men avlägsen bekant. Det är trevligt när man ses men man längtar inte efter varandra när man inte ses. Det är en besvikelse. Det är inte en dålig bok. Det är bra, ibland riktigt bra, till och med fantastiskt bra, men det blir liksom ingen stark genomträngande läsupplevelse i alla fall. Vad är det som gör det där? Att vissa böcker etsar sig fast och andra inte? Krig och fred läste jag sommaren 2006 enligt min läsdagbok, men jag kan nästan inte tro det. Jag kunde ha läst den igår, så skarpa känns minnesbilderna av den.
Aprå på litteratur (och annat) har jag upptäckt vilken guldgruva Sveriges Radio är. Medan jag läst Anna Karenina har jag passat på att följa bokcirkeln om romanen som sändes i P1 för något år sedan. Fantastiskt med en egen privat bokcirkel hemma i hörlurarna nu när de verkliga bokcirklarna lyser med sin frånvaro (flytta tillbaka till Umeå alla, hör ni det!) Dessutom har jag hittat gamla Sommarprogram, bland annat Sara Lidmans. Hon berättar om en gammal spark, ett lokomotiv och en vandring vid Kilimanjaro så att man ryser av poetisk lycka. Lyssna på det här. Det passar alldeles ypperligt just nu, då jag förbereder mig för att ta itu med hennes stora Jernbaneepos!
Och jag försöker börja läsa Krig och Fred och har lyckats ta mig igenom ca 30 sidor på en månad eller något sådant, men Anna Karenina läste jag ut väldigt snabbt! Men i mitt fall handlar det nog bara om att jag alltid somnar när jag ska börja läsa på kvällen, såhär i slutet av det första hundåret som lärare! Anna Karenina läste jag ju däremot på semester i Nya Zeeland! =)
Du har rätt i att det spelar roll när man läser en bok. Det kanske också är förklaringen till varför jag slukade Krig och fred men tragglade mig igenom Anna Karenina. En annan sak är kanske den att när jag började Krig och fred hade jag inga förväntningar alls. Jag var beredd på en träig, tråkig, tungläst klassiker. Så då blev jag glatt överraskad över hur levande Krig och fred var. Med Anna Karenina hade jag höga förväntningar. Det var ju superförfattaren Tolstoj liksom, han som skrivit Krig och fred. Alltså måste Anna Karenina också vara fantastisk. Men så blev det inte alls samma sak.
Och så finns det ju vissa böcker som man helst ska vara lite pigg när man läser. Krig och fred antar jag räknas dit:)
Anna Karenina, ännu ett Måste som jag har hemma i hyllan och som jag började på en gång, men inledning var väl inte sådär jättevärst intresseskapande. Direkt. Men någon gång…
Man måste som ta sig förbi inledningen. Det är hela tricket med Tolstoy. Han är själva sinnebilden för motsatsen till in medias res. Anna Karenina anländer inte till historien förrän efter sisådär 70 sidor. Till och med Tolkien verkar ju förhastad i jämförelse.