Anna Karenina med mera

Ja, så var den äntligen läst. Leo Tolstojs Anna Karenina. Jag gillar ju Tolstoj, särskilt hans sätt att i en enda scen kunna avhandla ett helt människoliv med tusen känslostämningar och tusen livsfrågor. Hur han lyckas fånga människor som är ohjälpligt instänga i sig själva så exakt och hur han med skarp blick mejslar fram varje intryck, varje skiftning i deras känslor, varje tanke som steg för steg leder dem just dit där de inte vill vara. Det finns gott om sådana scener i Anna Karenina och jag tycker mycket om Tolstojs talang för att kunna skriva vackert och finstämt utan att det blir sliskigt samtidigt som där alltid finns triviala vardagsbestyr att ta hand om eller bistra, djupa avgrunder att falla ned i. Jag tycker också om hans karaktärer som får växa och blomma och visa många olika sidor av sig själva, varav många inte så smickrande. Det finns inga klara skiljelinjer mellan ont och gott i Tolstojs värld, bara det svåra, besvärliga med att vara människa. Efter att i början av boken  ondgjort mig en smula över bokens kvinnor, som då framstod som betydligt mer platta och stereotypa än männen, måste jag nu nog ta tillbaka min kritik. När allt kommer omkring tar Tolstoj kvinnornas parti. Och det är helt andra kvinnor än dem han beskriver i Krig och fred som nog med rätta kan anses stereotypa. Här är han djärvare, mer komplex och för sin tid nästan farligt utmanande i sin syn på kvinnans rätt till självständighet och frihet.

Men Anna Karenina är ändå inte Krig och fred, boken jag läste med hänförelse, som jag inte kunde lägga ifrån mig och som jag fullkomligt levde med under de veckor de tog att läsa ut den.  Anna Karenina väcker inget läsbegär alls. Det är som en trevlig men avlägsen bekant. Det är trevligt när man ses men man längtar inte efter varandra när man inte ses.  Det är en besvikelse. Det är inte en dålig bok. Det är bra, ibland riktigt bra, till och med fantastiskt bra, men det blir liksom ingen stark genomträngande läsupplevelse i alla fall. Vad är det som gör det där? Att vissa böcker etsar sig fast och andra inte? Krig och fred läste jag sommaren 2006 enligt min läsdagbok, men jag kan nästan inte tro det. Jag kunde ha läst den igår, så skarpa känns minnesbilderna av den.

Aprå på litteratur (och annat) har jag upptäckt vilken guldgruva Sveriges Radio är. Medan jag läst Anna Karenina har jag passat på att följa bokcirkeln om romanen som sändes i P1 för något år sedan. Fantastiskt med en egen privat bokcirkel hemma i hörlurarna nu när de verkliga bokcirklarna lyser med sin frånvaro (flytta tillbaka till Umeå alla, hör ni det!) Dessutom har jag hittat gamla  Sommarprogram, bland annat Sara Lidmans. Hon berättar om en gammal spark, ett lokomotiv och en vandring vid Kilimanjaro så att man ryser av poetisk lycka. Lyssna på det här. Det passar alldeles ypperligt just nu, då jag förbereder mig för att ta itu med hennes stora Jernbaneepos!