Obehagliga sanningar
Jag har länge fört ett litet nördigt register över böckerna jag äger och konstaterade nyss att jag på något sätt lyckats lägga beslag på 399 stycken. Somliga (ett fåtal) är ögonstenar, några ganska trevliga att ha, men många känns vid en närmare granskning rätt onödiga. Hursomhelst, det är inte det obehagliga. Det obehagliga är det här: jag fick för mig att för skojs skull räkna antalet manliga och kvinnliga författare bland dessa böcker. Jag antog att antalet manliga författare säkert skulle vara en smula högre, men samtidigt är nästan samtliga av mina absoluta favoritförfattare – de författare vars böcker jag hängivet samlar på – kvinnor, så helt säker kunde man inte vara, tänkte jag. Här är resultatet:
Antal böcker skrivna av män: 245
Antal böcker skrivna av kvinnor: 110
(Resten är lexikon, antologier med mera som inte riktigt kan definieras som det ena eller det andra)
Hur är detta möjligt? Hur kom alla dessa män in i min bokhylla medan jag gick omkring och trodde att jag gjorde jämlika inköp? Jag ska inte skylla allt på det, men många av de mest obskyra titlarna av män är faktiskt kurslitteratur som jag nog inte hade valt att köpa helt frivilligt. I synnerhet min historiehylla är fullständigt bedrövlig. Idel gubbar, gubbar, gubbar. När man ser den frågar man sig lite stillsamt om vi fortfarande lever 1902 och antalet kvinnliga historieprofessorer är ungefär en och ingen skulle komma på tanken att sätta en bok skriven av en kvinnlig författare på historiekursens litteraturlista.Men även utan denna skamfläck till hylla och utan kurslitteraturen är fördelningen mellan manliga och kvinnliga författare rejält skev.
Nästa fråga är då såklart: hur man ska lösa problemet. Problemet i det här fallet är naturligtvis inte antalet böcker skrivna av manliga författare i min bokhylla. Även män kan emellanåt skriva god litteratur. Problemet är att jag så omedvetet tycks samla på dem. Måste jag nu börja könskvotera mina inköp? Tur för mig i så fall att sommarens planerade läsning består av nästan bara kvinnliga författare. Alltid en början.
Och i sommar läser jag:
Elin Wägner, Väckarklocka – Fredsmanifest för vår tid, fast skrivet 1941
Sara Lidman, Jernbanesviten – Sara Lidman, behöver man säga något mer? ”Din tjänare hör” kandiderar enligt min mening till posten som världens vackraste boktitel
Doris Lessing, Martha Quest – Jag måste ju början nånstans med hennes böcker. En vän läser serien Våldets barn just nu (som Martha Quest är den första delen av) och retar sig på den. Jag är nyfiken på varför!
Virginia Woolf, London – Världens klarsyntaste författare skriver givetvis också världens klarsyntaste essäer om sin hemstad.
och
Johan Svedjedal, Frihetens rena sak – Sista delen i biografin om Carl Jonas Love Almqvist. Äntligen!
För fler boktips till sommaren, besök följande mycket trevliga blogg.
Nej men oj, STORT tack för länken! Blir väldigt smickrad (och generad!)
Blev så chockad att jag glömde svara på själva ditt inlägg… sedan lite mer än ett år för jag räkning över hur många män respektive kvinnor jag läser böcker av varje månad och försöker hålla balans. Förra året blev det ojämnt åt det manliga hållet, just på grund av att kurslitteraturen var allt annat än jämlik. Jag vill helt tänka att könet inte spelar någon som helst roll, men samtidigt kan man ju börja undra om någon slags kvotering behövs, när man upptäcker en rejäl obalans på något område – särskilt i kurslitteraturlistor, kanon och antologier. För mig var det ganska roligt att könsräkna när jag började jämföra olika genrer: jag läste fler kvinnliga än manliga romanförfattare och novellister, men fler manliga än kvinnliga dramatiker, fackboksförfattare och poeter. Vad nu det kan bero på.
Dessutom skriver du alltid bra, utförliga och intelligenta recensioner vilket är lite… sällsynt här bloggosfären.
När det gäller böcker jag har läst är det faktiskt betydligt jämnare. Gjorde någon statistisk uträkning på min förra läsdagbok en gång och då var 64 av författarna kvinnor och 67 män. Nästan fifty fifty alltså. Men, utan att vara säker, tror jag att det var precis som för dig: fler kvinnliga romanförfattare än manliga och fler manliga fackboksförfattare än kvinnliga. Betyder det att män skriver fler fackböcker än kvinnor eller att jag och mina universitetslektorer omedvetet tror att män skriver bättre fackböcker än kvinnor? Hm…
Å andra sidan är det inte så underligt att det är på det här viset. Gymnasieläroböcker i litteraturhistoria är ju en mardröm. Som svensklärare vill man bara gråta och bränna eländet. Kanske borde skriva ett helt separat inlägg om det när jag ändå håller på och innan detta blir alldeles förkastligt långt.