Samtiden och de manliga författarna

Detta inlägg återknyter en smula till nedanstående inlägg. Det kan ju tyckas lite överflödigt att hålla på och räkna manliga och kvinnliga författare och ondgöra sig över sin egen oförmåga att hålla ett jämnt antal mellan dem. Men orsaken till att jag överhuvudtaget började syssla med sånt, var en liten miniuppsats jag skrev för ett antal år sedan. Då analyserade jag ett antal läromedel om litteraturhistoria ur ett genusperspektiv. Resultatet var fullständigt bedrövligt. Då var jag bunden till det akademiska, kontrollerade, neutrala språkbruket, men här kan jag ju spy galla ohämmat, så det tänker jag passa på att göra. (Och det här blir långt så tag varning, bloggläsare!)

Undersökningen gick till såhär. Jag tog två läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet. De hette Litterära vägar av Sven Olov Stalfelt (1999) och  Litteraturen – epoker och diktare av Ulf Jansson och Martin Levander (2003). Sedan började jag räkna. Sidor, rader, verk och författare. I sig en ganska enformig syssla men jag vill påstå att den ändå gav ett slags resultat. Därefter valde jag ett avsnitt som jag djupanalyserade. Jag läste, vände och vred på uttryck, beskrivningar och omdömen och rätt snart började jag hoppas att jag läste fel. Att jag var orättvis eller vad som helst. Det fick inte vara såhär illa.

Men såhär illa var det:  I den 400 sidor tjocka Litterära vägar behandlas sammanlagt 216 författare och 705 verk. Av dessa är – håll i er nu – 46 författare kvinnor och 116 verk skrivna av kvinnliga författare! Litteraturen – epoker och diktare är omkring 480 sidor lång och behandlar 254 författare och hela 918 verk. Av författarna är 43 kvinnor och av verken har kvinnor författat 135 stycken. Procenttalen ligger alltså mellan 15 – 21 %.

Nå, eftersom jag i undersökningen var lite snäll så djupstuderade jag synnerhet det brittiska 1800 – talet. En epok som automatiskt genererar många kvinnliga författare eftersom 1800  – talet var Romanens århundrade och romanen introducerades och utvecklades i synnerhet av just brittiska kvinnor. Mycket riktigt. Av Litterära vägars 14 författare från brittiskt 1800 – tal råder absolut jämlikhet. Hälften, hälften. Det är bara det att av själva utrymmet förfogar de manliga författarna över nästan 80%. Det hjälpte alltså inte med lika antal, utrymmesmässigt var männen ändå i förkrossande majoritet. Så mycket för Jane Austen, systrarna Brontë och George Eliot.

Samma mönster upprepas i Litteraturen – epoker och diktare. Från det brittiska artonhundratalet nämns 16 författare varav nio män och sju kvinnor. Av utrymmet  förfogar de manliga författarna 75 % och de kvinnliga författarna över 25 %.

Det finns också genomgående skillnader i sättet att beskriva manliga respektive kvinnliga författare. En skillnad är den roll de anses ha spelat för litteraturen i stort. Här anses männen inte så oväntat ha spelat stor roll medan kvinnornas böcker hamnar i ett isolerat, separat universum. Undantag finns förstås. Såhär beskriver Litteraturen – epoker och diktare Charlotte Brontës verk Jane Eyre:

”Charlottes Jane Eyre är en märklig blandning av olika romanformer. För det första är den en s.k. guvernantroman och som sådan stilbildande för ett oräkneligt antal efterföljande in i våra dagar”.

Stilbildande är för övrigt ett av bokens mest positiva omdömen när det gäller verk av kvinnliga författare. Men vad är det vi får veta dessförinnan? Att romanen är en ”märklig blandning”. Det där uttrycket utvecklas och förklaras aldrig riktigt och skulle kunna betyda vad som helst. Antingen är det positivt, en blandning som är nydanande och modern men det kan också tolkas negativt,  som om Charlotte Brontë nog inte riktigt visste vad hon gjorde. Några sådana tvetydigheter finns inte i samma boks beskrivning av Charles Dickens:

Charles Dickens romaner ”översattes omgående till alla stora kulturspråk i Europa och han påverkade och beundrades av många av 1800-talets stora människoskildrare”.

Det där är genomgående rätt tydligt. Manliga författare hyllas och omhuldas medan de kvinnliga omges av tvetydigheter. Ibland är det dock inga tvetydigheter alls. Inställningen är negativ, punkt slut. Som när Litterära vägar beskriver Emily Brontë.

”Av de tre skrivande systrarna gäller EMILY BRONTË (1818-48) för att vara den främsta och mest intressanta. Orsaken till hennes berömmelse är ändå bara en enda roman, Svindlande höjder (1847). Romanen har en sådan kraft och styrka att man ifrågasatt att hon skrivit dem [sic.].

Gör nu ett litet tankeexperiment. Byt ut namnet Emily mot valfri manlig författare. Låter det bra? Känns det som en meningsfull kommentar i en litteraturhistoriebok?

Det blir värre!

Som om det inte vore nog skilja manliga och kvinnliga författare åt genom att ge dem olika värdeomdömen poängterar man för säkerhets skull  lite extra i båda böckerna att de kvinnliga författarna är just kvinnliga författare.   I Litterära vägar är Sapfo är således ”den första kända stora kvinnliga lyrikern” , Jane Austen är en ”litterär kvinna ” och ”den största kvinnliga romanförfattaren” , Emily Dickinson betraktas som ”USA:s kanske allra främsta kvinnliga lyriker” och Hedvig Charlotta Nordenflycht beskrivs både som ”vår första stora svenska kvinnliga lyriker” och kallas genomgående i texten ”fru Nordenflycht” Det är ju månne inte menat så, men kallar man Selma Lagerlöf  ”det stora namnet bland 1800 – talets många kvinnliga diktare” så måste man ju indirekt mena att hon inte kunde mäta sig med sina manliga kollegor. Ett antagande så dumt att man egentligen inte ska behöva argumentera mot dess idiotiskhet men jag gör det ändå: NOBELPRIS, AKADEMILEDAMOT och en av få svenska författare som någon utanför landets gränser överhuvudtaget läser.

En annan metod att poängtera de kvinnliga författarnas särskiljande kvinnlighet är förstås rubriker. I Litterära vägar samlas under rubriken: ”Samtiden och de kvinnliga författarna” följande namn: Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, Inger Alfvén, Märta Tikkanen, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Katarina Frostenson, Bodil Malmsten, Agneta Pleijel och Carola Hansson. Vad har dessa författare gemensamt? Ja, om man hade råkat missa rubriken så poängteras det i kapitlet som sträcker sig över knappa två sidor ytterligare sju gånger att författarna är kvinnor.

I sin egenskap av att vara kvinnor lever kvinnorna naturligtvis också ett särdeles begränsat, händelselöst och avskärmat liv, långt bort ifrån verklighetens autostrador. Jane Austen ”gifte sig aldrig utan levde hela sitt liv i föräldrahemmet. Där fördrev hon sin tid med hushållsgöromål, visiter hos grannar, läsning, sömnad och konversation. Denna till synes händelselösa tillvaro är hennes ämne och ur det utvinner hon allt. ” Virginia Woolf  ”framstår dessutom, trots att hon levde ganska isolerat från verkligheten, som en förkämpe för kvinnans rättigheter.” medan Emily Dickinson ”levde hela sitt liv i en kvinnovärld, långt från Whitmans fria vidder och myllrande storstäder. Världen var begränsad för New Englands familjeflickor…”

Kontrasten mellan den kvinnliga och den manliga poeten (Withman) kunde inte vara tydligare. Den ena kringskuren och isolerad, den andra lever i myllrande storstäder. Den ena beskrivs under rubriken ”En kvinnas inre värld” den andra rör sig över fria vidder. Den ena skildrar en begränsad kvinnovärld, den andra skriver det allmänmänskligas historia.

Hade det rört sig om enstaka kommentarer vore det väl en sak, men det gör det inte. Det faktum att kvinnorna får knappa 20 % av utrymmet i den epok där de är som mest företrädda, att alla stora helsidesuppslag om enstaka författare och deras böcker är förbehållna män, att män beskrivs som mästare och stora författare medan kvinnorna misstänks för att lejt skrivhjälp till sina egna romaner, att kvinnornas giftermål är intressantare än deras kvalitéer som författare, och att kvinnor hela tiden utpekas att vara just kvinnor och därför inte gäller som allmänmänskliga, visar prov på ett konsekvent förringande (medvetet eller omedvetet). Resultatet är dessutom, i motsats till vad jag påstod i min fint tillrättalagda uppsats, mycket representativt. Det ser ut såhär i svenska litteraturhistorieböcker för gymnasiet. Det är därmed helt omöjligt att undervisa med dess hjälp.

Jag har ett förslag. Ett litet extra kapitel i Sveriges litteraturhistorieböcker. Låt oss kalla det SAMTIDEN OCH DE MANLIGA FÖRFATTARNA

Här skulle jag vilja ha ett kapitel som behandlade: Lennart Hellsing, Ulf Lundell, Bruno K. Öijer, Jörn Donner, Willy Kyrklund, Björn Ranelid, Lars Norén, Tage Danielsson, Klas Östergren, Tomas Tranströmer, Henning Mankell och Olov Svedlid.Få se vad nu dessa 12 rara gossar har gemensamt? Blev de förresten gifta? Har de skrivit böckerna själva? Vad förmår de egentligen uppfatta från sin begränsade horisont?

(bilden: Min favorit Emilie Flygare Carlén. En författarinna som inte ens nämns i någon av böckerna trots mästerverket Rosen på Tistelön. En bok vars berättarteknik borde fått samtida Carl Jonas Love Almqvist att rodna av avundsjuka. Jag vill tillägga att jag älskar Almqvist förbehållslöst. Men så välskriven som Rosen på Tistelön blir han aldrig)