Skojiga utspel

Följer lite slött vad som pågår under den klassiska Almedalsveckan. De flesta utspelen saknar både fantasi och gnista men det här var i alla fall lite roligt. Eller gulligt. Eller hur man nu ska se det. ”Hägglund skärper sin attack mot kulturvänstern.” Ja, äntligen någon som vågar ta upp kampen mot denna farliga, omoraliska, samhällsomstörtande grupp.   Hans desperation är faktiskt lite sympatisk. Kulturvänstern är väl numera den enda vänster som finns kvar för ett högerkonservativt parti att gå till kamp mot, alla andra står ju till höger. (Kulturvänstern är väl för all del föga revolutionära de heller. De ägnar sig mest åt att klamra sig fast i den mediala ankdammen och då och då lite resignerat försöka försvara ett och annat gammalt kulturpolitiskt värde). Om Hägglund nu, något senare än alla andra, börjat reta sig på genusdebatten, må det vara honom väl förunnat. Däremot är jag lite fundersam över vad som menas med ”Verklighetens folk”?

”Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.”

Jag kan inte riktigt påminna mig om när jag senast hörde en teaterregissör gå till våldsamt angrepp mot familj, arbete och semester. Dagens kulturutövare verkar uttala sig rätt uppskattande om alla tre.   Däremot så inbillar jag mig att det blivit allt ovanligare med åtminstone just arbete och semester. Särskilt i min egen generation. Det är möjligt att 68 – vänstern såg på sådana saker med särskilt föraktfulla ögon, men min generation står för det mesta och blickar trånande upp på detta skimrande, onåbara tillstånd – jämförbart med både paradis och Nirvana. Det har blivit rätt svårt för många människor att erövra ett fast arbete med tillhörande betald semester, något som Hägglund verkar ha missat.  Det får ju en att stillsamt undra vilken verklighet Göran Hägglund egentligen lever i? Det tycks mig vara en verklighet som passerades för ungefär 30 år sedan. Kan ingen vänlig, omtänksam människa upplysa honom om detta?

(Det kan också vara förklaringen till att den attackerade Kulturvänstern knappt brytt sig om att gå i svaromål. De känner sig inte särskilt träffade. Den kulturvänster Hägglund så våldsamt förkastar har för länge sedan upphört att finnas till.)