Första veckan

Första veckan som doktorand är avklarad och de mest elementära sakerna har börjat falla på plats. Frågor som: vilken tid är fikat, var finns kaffet? samt: var är förrådet för häftstift och post it – lappar? har nu fått sina fullgoda svar. Så har jag även hunnit umgås lite grann med Werner von Rosenfeldt och hans Siöömans memorial från sent 1600 – tal och samlat ihop lite lösa tankar kring det som ska bli avhandlingen. I den rusiga inledningen av ett projekt är allt fortfarande underbart möjligt och inga problem kan skymtas, ens på avlägset avstånd. Nå, den hårda verkligheten lär väl snart hinna ikapp.

 

Men hur gick det egentligen då med sommarens läsning? Jo, en del blev det faktiskt läst!

Elin Wägner, Väckarklocka

Att skriva ett fredsmanifest 1941 är ju bara det en slags bragd, men Wägner försöker också reda ut kvinnans roll i politiken och hennes uppgift att driva fredsfrågan som en särskilt kvinnlig fråga. Vissa av hennes tankar känns rätt daterade, andra avlägset från mina egna uppfattningar, men jag tycker trots det att den har sina förtjänster. Inte minst kan det kanske vara nyttigt för oss fartblinda 2000 – talister att läsa en text skriven av någon som lever mitt uppe i ett världskrig – och som har minnet av ytterligare ett världskrig färskt i minnet. När Elin Wägner fattar pennan minns hon den misslyckade fredsrörelsen under första världskriget, hon minns rösträttdebatten och rösträttsförespråkarnas slutgiltiga seger 1921, hon vet att kvinnorna ingalunda är en välkommen självklarhet i politiken, och hon har sett världen – knappt tjugo år sedan fredslutet i Verseilles, om igen kasta sig rakt in i en ny uppslitande katastrofal konflikt. Den våldsamma första hälften av 1900 – talet darrar uti varje ord – ändå förmår Wägner tänka längre än bara till de omedelbara händelserna. Fred för Wägner är inte bara frånvaro av krig utan också fred med själva planeten. Hennes motstånd mot konsumismen och industrins intressen kunde lika gärna vara skrivet idag. Och hennes anlys av hur vår misshandel av planeten driver på våldsspiralen är glasklar. I allra högsta grad läsvärd alltså!

Men sommarens stora projekt var Sara Lidmans Jernbaneepos. Allt som allt sju böcker: Din tjänare hör (1977), Vredens barn (1979), Nabots sten (1981), Den underbare mannen (1983), Jernkronan (1985), Lifsens rot (1996) och Oskuldens minut (1999) Läsning som var ren njutning rakt igenom. Både för Sara Lidmans sinnerika sätt att använda bonnskan som ett poetiskt grepp, så väl inflätad i berättelsen att det är omöjligt att tänka sig den berättad på ett annat sätt, och för den rasande samhällskritik den erbjuder. Att denna historia om skogsbolagens utsugning av den fattiga bonden lästes samtidigt som bärplockarhistorien började figurera i media gjorde den inte mindre vass. När folk inte får skälig lön för sitt arbete måste det väl kallas slaveri, oavsett om det sker 1873 eller 2009? Men framför allt är det människorna i denna historia som etsar sig fast. Didrik i sin röda bussaron på sin svarta häst, som oavbrutet drömmer om sin jernbana, Anna-Stava som går så lätt att hon nästan svävar över golvet, arga Ida som kokar salpeter så att det gnistrar om boksidorna och så småningom Anna-Stavas och Didriks äldste son Isak Mårten och hans ursinniga Rönnog. Skogen står mörk och rik, myrarna är hopplösa hinder för allt möjligt, sommaren är kort och vintern lång och ändå blir det på något sätt glimmande magiskt.

 

Slutligen: Virginia Woolfs London. Woolf råkar ju nu vara min absoluta favoritförfattare och jag vet att hon inte bara skriver briljanta romaner, hon är också en skicklig kritiker och lysande essäist. Därför blev jag av den här boken en smula besviken. Jag känner inte riktigt igen min Woolf, som brukar vara genomträngande skarpsynt med en alldeles märkvärdigt egen känsla för detaljer. Men i dessa essäer – som alla handlar på något sätt om London – är det inte riktigt samma snabba, lätta och blixtrande klara språk som man är bortskämd med. Kanske för att hon skrev dem för tidningar och för en större, bredare läskrets och på något sätt bands av kravet att vara lättillänglig? Det är bara i den allra sista essän ”Att strosa omkring på gatorna” som jag riktigt känner igen henne. Samtidigt får man väl betrakta det som en kulturgärning att Ellerströms förlag tagit på sig att publicera essäerna – i snygg utgåva dessutom – och detta är bara det första bandet av en lång planerad rad utgivning av Virginia Woolfs essäer, tematiskt samlade. Jag hoppas på de andra och är istället lycklig över att Vågorna nyligen kommit i ny pocketutgåva!