Fordringsägare

Var och såg ett publikgenomdrag på Fordringsägare i går, i regi av Linus Fellbom. Jag hade absolut inga förväntningar. Strindberg och jag kommer ju sällan överrens och jag var inte alls särskilt förtjust i Fellboms förra uppsättning Rikard III som jag tyckte hade behållit all sin ålderdomliga unkenhet trots häftigt ljus och snygga kostymer. Men här var det annorlunda. En rak och enkel men effektfull scenografi och ett lika enkelt och avskalat som effektfullt ljus. Istället trädde själva dramat fram i förgrunden. Det var mycket välspelat. Jag satt och blev lycklig över små fina regidetaljer som regnade över scenen glittrande som guldpengar. Historien är som följer: Tekla är gift med Gustaf men lämnar honom för att istället gifta sig med Adolf. Gustaf har nu sökt upp paret för att iscensätta sin hämnd och vinna Tekla tillbaka. Pjäsen byggs sedan upp av tre dialoger. Alltihop börjar med ett samtal mellan Adolf och Gustaf. Adolf ser i Gustaf en nyfunnen vän och har ingen aning om att han är hustruns bedragne man, men vi i publiken börjar rätt snart ana. Adolf är frusterad över att hustrun Tekla är bortrest och oroar sig för att hon kan vara otrogen, en oro som Gustaf genast eldar på. När Tekla kommer hem tar dialog nummer två sin början, mellan Tekla och Adolf. Adolf med Gustafs varnande ord i bakhuvudet försöker ställa Tekla mot väggen, men misslyckas. De klänger och klättrar på varandra, som två desperata barn på en flotte i storm. Slutligen avslutas pjäsen med den stora uppgörelsen mellan Tekla och Gustaf.  Tragedi och olycka. Allting faller sönder i trasor. Den Strindbergska meningen med dramat var sannolikt att måla upp ett varnande exempel: så går det när den liderliga kvinnan släpps allt för lös. Alla män borde lyda den förnuftiga Gustafs råd att hålla kvinnan kort. Men med våra moderna ögon sker något rätt intressant. Gustaf framstår som en fullständigt vidrig person samtidigt som de andra två också har sina plågsamma brister. Så kan man i korta stunder känna viss sympati även för Gustaf, så fastlåst i sina egna konventioner. Kanske har dramat genom decennierna på det viset fått en moraliska gråsakala som aldrig var avsedd. Tydligt är åtminstone att Fellboms regi gifter sig bättre med Strindberg än Shakespeare. Mer sånt!