Det egna rummet

För ett tag sedan hade tidningen VI läser ett reportage om att förlagen censurerar barnböcker, ett avslöjande som så småningom vandrade ut på dagstidningarnas kultursidor. Barnboksförläggarna är så ängsliga att dagens hysteriska föräldrar inte ska köpa deras böcker om de innehåller vuxna som röker och dricker öl, folk som svär eller på något sätt antyder att verkligheten inte är snäll, välstruken och rosenskimrande alla dagar. Åtminstone anser författarna det, förläggarna slog naturligtvis ifrån sig. I debatten som följde uppstod två läger. Ett större läger som med näbbar och klor gick till försvar för barnbokens rätt att vara svår, krånglig och farlig och att emellanåt dessutom skildra människor som röker och super. Världen ser ut sådan och barn fattar det.  Och när världen ser ut som den gör, är det bättre att barnen får möta hemskheterna i lagom doser i böckernas, som sedan kan diskuteras med pedagogiska trygga föräldrar, än att de, när de en vacker dag konfronteras med hemskheterna på riktigt, bryter ihop och går under. Det andra, mindre lägret tyckte att elände finns det tillräckligt av ändå. I barnböckerna ska den trygga, snälla världen ändå få råda ostörd. Dessutom skulle ju folk som röker och super, gud bevare oss, kunna uppmuntra de små telingarna till att röka och supa. Barnböckerna har därmed ett slags uppfostringsansvar.

Det slog mig, när jag läste hela Vi läsers reportage i går för första gången, att det finns en dimension som liksom hamnat i skymundan i den här barnboksdiskussionen. Faktiskt i stort sätt hos båda läger. Både hos dem som förespråkar barnböcker som vågar konfrontera livets stora frågor som föräldern sedan kan diskutera med barnet, och hos dem som helst enbart vill sätta föräldra – och förläggarcensurerad litteratur i händerna på sina barn.  Nämligen barnets rätt till ett eget rum. Barnets rätt till möte med en litteratur där det få uppstå en värld som är helt och hållet barnets egen och det utan att ett enda pedagogiskt samtal är inblandat.  Somliga läsarkommentarer har snuddat vid det, när de har beskrivit hur de i sin egen barndom som varken var trygg, snäll eller rosenskimrande, plötsligt upptäckte trösten i att läsa om andra som hade det likadant. Böckerna öppnade en port ut ur det egna svårhanterliga livet genom att säga: du är inte ensam. Jag tror däremot att de böckerna lästes i ensamhet. Utan pedagogiska förklaringar och utan en vuxen som hängde dessa unga läsare över axeln. Snälla, rosenskimrande, tillrättalagda barnböcker, är som en vuxen som hänger barnet över axeln. Lägger sig i. Tillrättavisar, pekar ut den rätta, godkända vägen. Välfriserade böcker, skrivna för att tillfredställa oroliga föräldrar, tar inte barnets parti. Tro inte det.

Många har naturligtvis varit snabba med att dra fram Astrid Lindgrens böcker i detta sammanhang. Det går ju knappt att undvika. Min favoritbok när jag var omkring sju-åtta år var Madicken och Junibackens Pims. Jag vill minnas att jag aldrig fick den uppläst för mig, men jag kan ha fel. Jag läste den i alla fall ett oändligt antal gånger på egen hand.  För några månader sedan läste jag om den. Den innehåller: en pappa som ständigt är full, som glömmer bort sin egen sons födelsedag och som dessutom nästan tar livet av honom. Minns ni filmerna om Madicken? Där flyger Abbe flygmaskin och får lunginflammation. Boken är betydligt vassare. I boken ramlar Herr Nilsson i ån när han är på väg hem, full som ett ägg naturligtvis, efter ett besök på Trill – in. Abbe hoppar i och räddar honom. Herr Nilsson vinglar hem och låter sin son bli liggande kvar vid åstanden, genomblöt och iskall, vilket sedan förorsakar lunginflammationen. Det ångestbrev herr Nilsson skriver till Madicken och som är ett dystert och ledsamt inslag i filmen är i boken en fullt utslagen tragik. Här finns vidare en magnifik uppvisning i snobberi, hyckleri och vuxenmobbing i scenen där Alva får följa med familjen Engström på bal. Och här finns en förrymd sinnessjuk som nästan lyckas kidnappa Madickens och Elisabeths lillasyster. Snällt? Välstruket? Rosenskimrande? Nja. Ändå är vi många som minns böckerna om Madicken som en slags sinnebilder för den fullständiga idyllen. Märkligt.

Jag tror att det kanske gick till såhär. Jag förstod och tog in just det jag för tillfället var kapabel att förstå och ta in. Abbes lunginflammation var ruskig och hemsk, men herr Nilssons alkoholism brydde jag mig i ärlighetens namn inte så mycket om. Äventyret i tjurhagen när Engströms ska fira mamma Kajsas födelsedag var min favoritscen och Madickens bragd att smyga sig ned ur björken och hämta picknickkorgen bokens främsta hjältedåd. Sotaren som bjuder upp Alva till dans var mest märklig. Honom brydde jag mig heller inte så mycket om. Bara vid ett enda tillfälle kände jag hur världen gungade till under fötterna när jag läste. Det var när den sinnessjuke mannen (som jag tyvärr glömt bort namnet på, vad heter han?) tar upp Lill – Kajsa ur vagnen och hotar att stjäla henne. Kanske lockade den fram min egen skräck för världens faror? Jag läste alltid det kapitlet  med andan i halsen, men den bröt inte på något sätt ned mig. Tvärtom. Och här är poängen: jag tror att barn är klokare läsare än vuxna och läser böckerna på det sättet som passar dem just då. Jag tror att barn inte alls är i behov av en skyddande censurverksamhet för att bli trygga barn. Däremot kanske de där snälla böckerna behövs ändå. För föräldrarnas skull. Så att de har något de vågar läsa tillsammans med barnet om kvällarna.