Påskarbete

Äter lunch framför datorn på jobbet. Denna påsk har varit jobb jobb jobb, i något slags försök att förvandla 960 sidor handskrivna 1600-tals protokoll till en strukturerat, genomtänkt text på cirka 40 sidor om båtsmännens liv och villkor ombord. Jag skriver det för att förklara arbetsordningen för en historiker. 1) Man läser en massa källmaterial från tiden man undersöker och blir fullständigt översköljd, överrumplad och överkörd av den värld som framträder där. 2) Man reser sig sakta upp, borstar bort dammet från kläderna, kavlar upp armarna och – springer i panik till biblioteket. Har någon annan möjligtvis sagt något klokt om det jag tror mig tänka nu? Hoppas! Hoppas! Hoppas! 3.) Med en trave böcker brevid sig sätter man sig ner och börjar sortera. Traven växer, det är post – it lappar överallt. Tavlan på väggen  är fullklottrad med underliga utkast och modeller. 4.) I ett lättnadens euforiska glädjerus upptäcker man att det trots allt finns mönster, strukturer och frågor i kaoset. Läget är inte hopplöst! Glädjeruset varar emellertid… 5) …bara precis så länge man sätter sig ned med källmaterialet igen och börjar ställa frågorna på nytt. För varje svar uppenbarar sig tusen frågor till, minst. 6) Med en blick i almenackan konstateras att tiden för att skriva en läsbar text i ämnet stadigt krymper. Paniken knuffas åt sidan. Pragmatikern kallas in. Tusen frågor blir tre. Det mesta av källmaterialet ignoreras med disciplinerad tapperhet. 7) Efter första utkastet begriper man själv inte hälften av vad man egentligen försökte säga. Man börjar om. 8.) Efter mycket om och men skönjes en struktur, en röd tråd och eventuellt svaret på några frågor. Man har också skrivit sig fram till nya insikter, ändrat uppfattning om det mesta och börjat drabbas av en viss ödmjukhet inför källmaterialet 9) Däremot har man struntat i att med fotnoter belägga allt man vet att man läst någonstans, men inte orkat ta reda på var. Nu får man betala för den synden. Dags att på nytt slå i böcker, register och källmaterial. 10) Färdig text! Klar att läsas och i samma stund inser man att man förstås inte har sagt hälften av vad man borde ha sagt, och begripit ännu mindre och att det mesta av källmaterialet trots allt fortfarande ligger där osorterad, glimrande och oförklarat.