Pianokonsert

Jag var på mitt livs första riktiga pianokonsert i helgen med Peter Jablonski och Rebecka Barham. Livemusik är livemusik och piano är piano. Det är inget snack om att en flygel – eller som i det här fallet två – har all potential i hela världen att skapa magi. Bäst var Rachmaninov Six Morceaux op 11 där magin, åtminstone stundtals, var närvarande. När musiken liksom skapar ett alldeles särskilt rum, helt oberoende av den fysiska faktiska verkligheten. Som teater som när den är som bäst fullständigt innesluter en i sin historia. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett viss mått av irritation, liknande den jag ibland upplevde på Kulturskolans elevaftnar. Det vilar något outsägligt allvarstyngt, pretantiöst och upphöjt över klassisk musik. Somligt av allvaret tycker jag är bra och hör till. Men somligt kan ibland kännas som påklistrat och meningslöst. Gränsen är hårfin. Kanske blir det påklistrat när det virtousa tränger ut den faktiska upplevelsen av musiken. När det mer bländar än berör. Lite så tyckte jag att söndagens konsert var. Av den närvarande publikens applåder och ansiktsuttryck att döma, verkar de upplevt saken annorlunda.

Klassisk musik har också en annan märklig egenhet. Det är ju egentligen inte verket utan tolkningen man går dit för att lyssna på. Man kan gå på konsert för att lyssna på Grieg – men samtidigt lyssnar man också på en alldeles särskild artist särskilda tolkning av honom. Aldrig lyssnar man på bara Grieg. Vissa bryr sig knappt om verket alls, det är pianisten, violinisten eller vad det nu är som är huvudsaken. Men prestationerna de hyllas för är likväl – tolkningar. Jag kan inte komma på en motsvarighet. I andra musiksammanhang kallas tolkningar för covers. Poeter läser sällan andras dikter från scen, åtminstone inte på omfattande turnébasis.  När jag var yngre uppfattade jag inte tolkningarna överhuvudtaget. Mozart var alltid Mozart. Chopin alltid Chopin. Men nu är det annorlunda, då vissa tekniska innovationer som gjort det möjligt att lyssna på flera olika tolkningar av samma stycke inom några musklicks tidsramar uppenbarat för mig hur enormt annorlunda två pianister kan läsa noterna för samma verk. Mycket kort efter den upptäckten har jag också skaffat mig favoriter. Chopin ska till exempel helst spelas av Elisabeth Leonskaja. Det är något med hur hon ställer sin tekniska skicklighet som pianist i skymundan för verkets inneboende kraft. Musiken tycks strömma fram av sig själv med nästan olidlig lätthet (för att parafrasera Milan Kundera). Riktigt dit tycker jag vare sig Jablonski eller Barham nått än.