Allt stannar av

Jag har läst om en gammal favoritbok i veckan. Maria Gripes: Tre trappor upp med hiss. En gång i tiden var det en sådan där bok som jag ständigt lånade från biblioteket. Om och om igen. Men nu när jag läste om den insåg jag till min förbluffning att jag inte mindes ett spår av boken. Inte den minsta lilla gnutta av handlingen, eller av stämningen eller av någonting. Hur är det möjligt? Inte ens under tiden jag läste klingade några bekanta klockor. Det kändes som att läsa en helt ny bok.

I övrigt har det mesta stannat av. Vårens stora jobbanknutna händelse där jag presenterade en text på ett av våra seminarium är förbi. Återstår läskurser och klurande på avhandlingsdisposition, perspektiv, nya källmaterial och frågor. Det leder ju så småningom framåt, men knappast i ett rafflande tempo. Och så är det ju snooker – VM, årets enda sporthändelse för min del. Nedsjunken i fåtöljen, medan glänsande olikfärgade bollar stillsamt rullar över grön duk och till Kim Hartmans alltid lika välformulerade kommentering hamnar man lätt i ett slags meditativt tillstånd som är svårt att ta sig ur. Det är tur att det bara är VM en gång om året.