Boktips
Tipsar som hastigast om Niklas Orrenius bok “Jag är inte rabiat, jag äter pizza”, en reportagesamling om sverigedemokraterna. Nyktert, sakligt och med analytisk skärpa driver Orrenius linjen att all journalistik blir bättre om folk får dra sina slutsatser själva, istället för att man talar om för dem vad de borde tycka. I den andan försöker Orrenius nyansera bilden av sverigedemokraterna en smula. På vägen ställer han del del viktiga frågor. Till exempel kan man fundera på vad det är för sorts samhälle som avskedar lärare, ser igenom fingrarna med misshandel, hot och trakasserier samt länge hade strategin att “tiga ihjäl” ett politiskt parti, endast på grund av att detta parti hyser oönskade åsikter. Ett demokratiskt samhälle? Nja, det kan man väl knappast påstå, i det har sverigedemokraterna helt rätt. Medan övriga journalistkåren ängsligt verkar vela och vackla i hur sverigedemokraterna ska behandlas, sätter Orrenius ned foten: de ska naturligtvis behandlas som alla andra partier. För när blev det en journalistisk uppgift att vara moraliska vägvisare för allmänheten? Denna moraliskt laddade behandling av sverigedemokraterna har inte lyckats med någonting enligt Orrenius, utom att skymma vad partiet verkligen står för: nämligen en dramatisk omdaning av hela det svenska samhället.
Det är nämligen inte bara en restriktiv invandring som partiet vill införa, utan också en ökad nationalisering. Eleverna i skolan ska således drillas i fosterlandskänsla. Kulturstöd ska utgå till folkdräktssamlingar, vikingamuséum och annat, som av partiet definieras som ett svenskt kulturarv, medan jobbigt finkulturella teatrar, konstmuseum och danskompanier bör klara sig på den kommersiella marknadens villkor. (Varför inte vikingamuseum också borde göra det, blottar en tydlig ideologisk ståndpunkt: det kulturella bör likriktas, styras och formas till att följa Nationens intressen). Sverigedemokraterna sticker heller inte under stol med sin inspirationskälla (vilket de ska ha all heder av) som är förrförra sekelskiftets högt uppskruvande nationalromantiska tonläge. Att den skimrande hembygd man drömmer sig tillbaka till är en produkt av 1800 – talets borgliga intellektuella samt konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson, och har föga med “verklighetens folk” att göra borde de kanske också upplysa sina väljare om. Istället spelar de högt på en slags diffus känsla av ett förlorat fädernesland, ett drömt idealsamhälle befolkat av ärliga, hederliga, rena människor. Jag tror inte man ska göra narr av den bilden. Jag tror nämligen att den starkt slår an hos många. Det hjälper inte hur många demografiska befolkningskurvor man visar, hur mycket statistik, hur många tidningsurklipp, dagböcker, domböcker, fängelserapporter och annat man viftar med för att försöka bevisa motsatsen: den konstruerade bilden är i all sin enkelhet hos allmänheten mycket slagkraftigare än den faktiska. Men det är förstås inte så enkelt att sverigedemokraterna önskar skapa ett storskaligt Jakriborg, fast med förlagor från sekelskiftet istället för medeltiden. Eller är det just vad de vill? Häri ligger den springande punkten: varken nuvarande mediabevakning eller SD:s eget material lyckas klargöra för mig vad det egentligen är partiet vill. Det borde belysas. Det borde diskuteras. För om det är ett nationalromantiskt Jakriborg som eftersträvas, då tror jag att det är fler än jag som börjar känna sig en smula olustiga till mods, och det inte beroende enbart på invandrarpolitiken. Här har Orrenius sin viktigaste poäng: sverigedemokraternas politik handlar inte om invandrare, utan om svenskar och svenskhet.
Om all bevakning av sverigedemokraterna såg ut som Niklas Orrenius analytiska reportage hade svenska folket kanske haft en rimlig chans att ta ställning till denna svenskhetspolitik och vad sverigedemokraterna vill ska ingå i nationen Sverige. Är det verkligen vikingamuseum, etnisk och kulturell konformitet, kärnfamiljsideal och undervisning i fostlandskänsla? Är verkligen kulturblandning en kränkning av den nationalistiska principen (och här räknar SD även samerna som en kränkning av denna princip)? Varför i hela fridens namn ägnar sverigedemokraterna förresten nästan hela sitt partiprogram åt frågor om nationen, nationalism, kultur och identitet? Vad är det för agenda man bakom dessa svulstiga ord om nationens frihet egentligen bedriver? En annan fråga Orrenius ställer är om partiet verkligen kan hantera sitt högerextrema förflutna och hur mycket av detta som finns kvar, både i partitoppen och i partiets mer flytande utkanter. Här brukar SD argumentera för att även Vänsterpartiet har ett förflutet som inbegriper samröre med totalitära regimer, vilket är helt sant. Men trots att Vänsterpartiet har ägnat snart fyrtio år av självrannsakan har de fortfarande inte lyckats rentvå sig från alla anklagelser. Skulle SD ha klarat av samma process på knappt tio år? Det borde journalister, inte bara skriva om, utan intervjua SD om. Ställa frågor om. Djuplodande frågor. Intresserade frågor. Intelligenta frågor. Och slutligen: som historiker tycker jag ju att den mest intressanta frågan av alla är: vilket slags Sverige är det man vill ha tillbaka? Det borde journalisterna, liksom Orrenius, anstränga sig för att försöka ta reda på istället för att ha en indignerad moralpanik. Som det är nu kan partiet istället åka snålskjuts på allmänna missnöjeskänslor, självutnämnt martyrskap och spridda gruppers växande islamofobi.
Själv gillar jag Jakriborg. Vad jag har hört verkar det vara en ganska populär plats att bo på. Mer Jakriborg och mindre miljonprogram, kanske?
Dessutom tror jag att du misstar dig på hur den “faktiska” historiebilden ser ut.
Tack för kommentar! Jag har också hört att Jakriborg ska vara mycket populärt och i viss mån gillar jag idéen att leka med arkitektur och föreställningar om äldre tiders städer på det sättet. Men det är ju också just en lek, eller – om man vill använda ett mer negativt laddat ord – fejk. Lite som när man behåller kanondäck på Ostindiefararen Götheborg i trä för att det är så folk förväntar sig att det ska se ut ombord. (På 1700 – talets verkliga Ostdindiefarare var däcken vitmålade.)Sådan lek kan – och ska – få finnas i lagom doser, men jag vill inte bygga ett helt samhälle som ser ut så. Det var så jag menade.
Den faktiska historiebilden är ett riktigt spännande ämne. Först av allt: menar du att jag misstar mig på hur bilden av historien ser ut idag, eller menar du att jag misstar mig på hur historien har sett ut. Jag är intresserad av båda delarna och de flyter ju naturligtvis också ihop. I mitt arbete med 1808 – 1809 års krig har jag råkat in i en massa dilemman som rör just det här. Jag tycker mig bland annat skymta vissa klyftor mellan den akademiska historien, den populärvetenskapliga historien, skolbokshistorien och inte minst hembygdsforskarnas historia, om man nu kan generalisera såhär grovt. Återkom gärna. Jag är nyfiken på vad du menar.
Jag har ju naturligtvis inte detaljstuderat Jakriborgs stadsplan, men vad jag kan se så är det en modernt uppbyggd stadsdel med inspiration från äldre (medeltida) småstadsbebyggelse. Jag kan inte se vad som är fusk med det. Folk ska ju trots allt bo där,, och jag kan ärligt talat inte tänka mig att folk blir besvikna när de flyttar in för att, exempelvis, avfallet inte töms direkt ut på gatan eller att man inte är tvungen att hämta vattnet på gården. Jakriborg bör istället ses som kontrast till miljonprogramsområden, vilket fortfarande är vad vissa typer av politiker försvarar när det handlar om bostadsbyggande.
“Det hjälper inte hur många demografiska befolkningskurvor man visar, hur mycket statistik, hur många tidningsurklipp, dagböcker, domböcker, fängelserapporter och annat man viftar med för att försöka bevisa motsatsen: den konstruerade bilden är i all sin enkelhet hos allmänheten mycket slagkraftigare än den faktiska. ”
Det ovanstående var vad jag siktade in mig på. Ingen har väl hävdat att all vår historia har varit problemfri. Jag tycker dock att man ska komma ihåg att det är precis lika historielöst att hävda att allt – ALLT! – som hände bortom en tioårshorisont per automatik var sämre än idag. När SD hänvisar till äldre tid brukar det i allmänhet vara på de punkter där man kan se en försämring. Om man, för att raljera lite, hävdar att drömmen om det gyllene förflutna är en dröm utan grund i “faktiska” förhållanden med hänvisning till att föräldraförsäkringen faktiskt var dåligt utbyggd omkring 1080 (eller liknande) så slår man in öppna dörrar. Ingen har argumenterat så.
Nja, så menade jag väl inte riktigt heller . Det är framför allt den nationalromantiska bilden av historien (som SD hämtar inspiration ifrån) som jag tycker är problematisk och förenklad. Alla politiska partier använder sig i någon mån av förenklade bilder av det förflutna för att mejsla fram sitt politiska budskap och jag tycker alltid att det är lika vanskligt, just därför att det ofta uppkommer en massa värderingar. Som du säger är det lika lätt att påstå att allt alltid var sämre förr, som att idyllisera och romantisera. Jag vänder mig emot bägge delarna. Men den springande punkten som jag tycker är intressant är vad det är som SD ser som en försämring (förutom den ökade invandringen, som är en diskussion jag är fullständigt utled på.)
Och aprå på Jakriborg så håller jag med dig om att det vore fantastiskt att slippa miljonprogrammen. Problemet är väl att få snygg arkitektur + hög standard + billiga hyror att gå ihop.
Jag vet inte om jag håller med om det riktigt. Visst kan det väl finnas ett mått av romantiserande över historien, men det behöver inte betyda att det är direkt felaktigt. En av de saker som vi har hänvisat till är ju till exempel brottsutvecklingen under efterkrigstiden där vi pekar på att flera brott har ökat dramatiskt sedan den tiden. Det är en del av Sveriges historia där det åtminstone fanns element som var positiva (alltså brottsnivån) och vi kan uttala oss med värme om detta och se det som ett föredöme. Då hamnar man i en situation som kanske kan kallas för romantiserande utan att den är felaktig.
“Alla politiska partier använder sig i någon mån av förenklade bilder av det förflutna för att mejsla fram sitt politiska budskap och jag tycker alltid att det är lika vanskligt, just därför att det ofta uppkommer en massa värderingar.”
Det är ofrånkomligt. Politik är värderingar.
Jo, naturligtvis är politik värderingar. Men därigenom har ju politiken också ett syfte med att framställa det förflutna på ett visst sätt vilket lätt kan innebära att man klipper och klistrar lite som man behagar. Som det är med brottstatistik. Att brotten har ökat under efterkrigstiden kan ju vem som helst konstatera. Men man måste också fundera på vilka brott det är som har ökat och varför de har ökat. Är det människors beteende som har förändrats eller är det de lagarna som har ändrats? En stor del av den ökande brottsligheten på senare tid utgörs till exempel av kortbedrägerier och bedrägerier över internet, brott som av förklarliga skäl inte existerade på 50 – talet. Vid andra brott: barnmisshandel, hustrumisshandel och våldtäkt har ju dels lagar tillkommit eller förändrats, dels en attitydförändring gjort folk mer anmälningsbenägna. Sedan kan man diskutera om det i sig förklarar hela ökningen eller om det också är så att själva förekomsten av handlingarna också har ökat. Analysen att samhället som helhet är otryggare nu är möjligen en korrekt analys. En otrygghet som enligt mig har sina rötter i nedskärningsåren under 1990-talet då klyftorna mellan människor ökade. Om man jämför med 1950-talet har emellertid vissa grupper fått det betydligt bättre. Som till exempel kvinnor, barn, homosexuella eller etniska minoriteter. Åtminstone jag är ganska glad över att slippa vara kvinna under 50-talet.