Det har hänt något oförklarligt. Min blogg, som för det mesta bara är en angelägenhet för de närmast sörjande, har plötsligt transformerats till att vara en del i den ”lokala kulturdebatten”. Hur gick detta till? Man skriver en indignerad högst subjektiv recension – eller vad man nu ska kalla det – över en lokal teaterföreställning och plötsligt rusar besöktsstatistiken i höjden som aldrig förr. Om teater kan väcka sådant intresse finns det ju skäl att till skillnad från i förra inlägget börja undra varför saker är så rätt här i världen.

För själva poängen är ju egentligen inte huruvida en teaterföreställning är bra eller dålig. Det finns ju knappast något riktigt facit för sådana saker, även om man ibland kanske kan argumentera för högre eller lägre kvalitet vid vissa tillfällen. Poängen är ju just diskussionen som ofta, åtminstone när det gäller teater, lyser med sin frånvaro. Och om jag nu då får plocka upp Jonas Lidströms kastade handske i det här inlägget på VF där han funderar på om de stackars hårt kritiserade kritikerna håller på att drunkna i de mer eller mindre välformulerade bloggarnas omdömen, så är det kanske så. Kritikerna har säkert tappat mark inom vissa områden. Litteraturbloggar, filmbloggar och musikbloggar finns det ju hur många som helst. Men hur är det med teatern? Hur ofta samlar sig bloggvärlden för ett livligt, sprudlande och engagerat recenserande av teater på samma sätt som när det gäller till exempel böcker? Detta beror nu i och för sig kanske inte så mycket på ett utbrett ointresse för teater, som på det faktum att en teaterföreställning till sin natur är lokal, eller åtminstone rätt begränsad. Hur många som helst kan läsa en bok, lyssna på en skiva eller se en film. Men hur många som helst kan inte se en teaterföreställning. Det är fysiskt omöjligt. Poängen (det är poänger hela det här inlägget handlar om) blir ju då att medan kritikerna inom andra områden ofta får se sin kritik sakta lakas ur, till följd av alla andra människor som också har åsikter, så står teaterkritikerna ofta fortfarande ganska oemotsagda. Och det är väl lite trist. En ensam röst (eller i det här fallet två samstämmiga röster) utgör inget spänningsfält. Det är nästan så att jag tycker att kritikerns uppgift är delvis att just mana till diskussion och mothugg. Och då har både Lars Böhlin och Ann Enström lyckats med sina recensioner.

Sedan lever väl kritikern med det ständiga dilemmat att det å ena sidan är högst personliga subjektiva åsikter som uttrycks i en recension, å andra sidan att recensionerna samtidigt fungerar som någon slags objektiv ”varudeklaration”. Kritikern har i sitt tyckande ett försprång framför andra, vanliga dödliga människor, eftersom kritikern är proffs inom sitt område och har sett, läst och hört en oändligt massa verk  och därmed kan ge rätt kvalificerade, välgrundade omdömen. Det betyder ju inte att kritikern emellanåt inte kan ha fel. Både litteraturhistorien, teaterhistorien och musikhistorien är full av sådana exempel.

Sist och avslutningsvis: jag gillar kritiker. Utan dem fanns det ju inga åsikter att gå i polemik mot.

Jag var på teater i fredags, Profilteaterns Vid världs ände. Det var en sådan där lycklig föreställning då man inte hinner göra sig några som helst förväntningar, knappt vet vad det är man går och tittar på och till sin förtjusning bjuds på fantastisk teater. Idag kom recensionerna. För det mesta brukar man kunna gissa ungefär vad recensenter kommer tycka om en föreställning. Och även om man inte håller med dem, kan man ändå någonstans ana vad det är de har fastnat för, hängt upp sig på eller irriterat sig över. Så icke denna gång. Jag tror inte vi ens sett samma pjäs.

Jag såg en rolig, absurd, lite vansinnig men ändå väl sammanhållen och driven pjäs. Jag såg ett visst skruvat kaos, men med en klar skimrande riktning från första andetaget.  VF:s Lars Böhlin förstod däremot inte ens handlingen (läs den recensionen här) och VK:s Ann Enström klagar på att föreställningen var splittrad och föll sönder i två delar. (läs den recensionen här). Att Lars Böhlin inte förstår handlingen i en teaterpjäs, det må ju vara hänt, men vad ska man säga om följande stycke: ”PROFILTEATERN HAR i många år hållit en ordentligt hög lägstanivå och aldrig blivit ointressanta, men den här gången har man bottenkänning vid några tillfällen. En stor del av första akten förstår jag inte riktigt vad som pågår – eller ens varför jag ska bry mig.” ? Bottenkänning? Har Lars Böhlin aldrig sett dålig teater? (Jo, det vet jag att han har. Rätt ofta om man får tro honom själv.) Jag tyckte att det var befriande att titta på en pjäs där man från första öppningsrepliken inte nödvändigtvis kan gissa sig till hela den övriga handlingen. Men det kanske blev för komplicerat. VK:s teaterrecensioner är å sin sida ibland så välskrivna och djupsinniga att det är svårt att vaska fram något egentligt omdöme, men inte den här gången. Nu står det (bland annat) ”Hur angeläget det existentiella temat ovan än skulle kunna bli i sin välöversatta fyndighet, ty Panychs komedi har en spetsig dialog av det smart lågmält tragikomiska slaget, så liksom urartar Profilteaterns uppsättning av Vid världs ände och blir till en riktigt förbryllande trasselsudd till historia.”

Vad är det för fel på världen!

Då kom jag att tänka på en helt annan sak. Ibland får jag den obehagliga känslan när jag går på teater att jag går och tittar på samma teaterpjäs gång på gång på gång. Åtminstone har pjäserna haft samma scenograf och samma kostymör och samma producent. Det är något skärande LIKA mellan allt som jag tittar på. Alla har en scenografi i urblekta nyanser av grått, guld och silver. Alla har underligt hypermoderna kostymer som lånat piffiga drag av tidigare epoker. Alla har en stor fond i bakgrunden som under pjäsens gång monteras ned, rivs sönder eller förvandlas på ett överraskande sätt. Alla talar på ett oerhört markant teatersätt. Ett Dramaten-sätt om man så vill.  Och en av anledningarna till att jag blev så lycklig över Profilteaterns uppsättning var att detta INTE var en sådan pjäs. Deras jättestålkonstruktion till scenografi föll inte i tusen bitar. Riksteaterns blekblå ande vilade inte som stelnat murbruk över hela föreställningen och det fanns ingen särskild teaterdramatisk amibition i sättet att lägga replikerna. Det var dessutom befriande urspårat, spretigt och kaosartat, långt bort ifrån alla stela programförklaringar, men utan att för den sakens skull bli obegripligt. Till skillnad från Lars Böhlin tyckte jag att pjäsen var glasklar i varje sekund. Till skillnad från Ann Enström vill jag mena att spretigheten fyllde en funktion. Och då slog det mig: det kanske inte är teatrarnas fel att allt blir LIKA utan recensenternas. De kanske inte kan hantera teater som de inte känner igen. Det måste ju vara något fel på dem eftersom de inte tycker som jag tycker…

…eller så har vi helt enkelt mycket olika uppfattningar om vad en god teaterpjäs är för något. Jag rekommenderar hursomhelst var och en att gå och se Vid världs ände för att bilda sig en egen uppfattning! Det är ju det enda raka!

Jag fascineras över hur kombinationen kulturarbetare+pengar alltid lyckas uppröra så många människor.  Så fort kultur i någon form tilldelas pengar är det alltid ett gott om folk som känner sig tvungna att ondgöra sig över hur onödig all form av kultur är, och hur mycket bättre det vore om alla pengar istället gick till vård och skola och hur bittra de känner sig som skattebetalare för att de måste finansiera sådant trams som kultur. Exempel på den typen av argumentation finns här. Nu har regeringen dessutom bestämt sig för att upphöra med den statliga inkomstgaranti som funnits att söka för människor med ett långt konstnärskap bakom sig. Jubel i kommentatorsbåset! Äntligen ska dessa slöa, flummiga, lata människor få känna på arbetsmarknadens villkor och tvingas skaffa sig riktiga jobb, verkar man tycka. (Vilket århundrade lever ni i, undrar man stilla? Vad är riktiga jobb? Kontorsarbete? Reklambranschen? Media? Stålfabriken? Skolan? Är riktiga jobb synonymt med tråkiga jobb? Eller vad är det för lutheransk demon som plötsligt stiger upp ur jordens innandöme på detta sätt?)Kommentarförfattarna beskriver sig själva gärna som ”arbetare” för att understryka att de minsann släpar och sliter för sitt dagliga bröd och betalar sin skatt med blod, svett och tårar till skillnad från vissa andra.  Jag kan inte se det som något annat än en slags frusterad missriktad spark mot det som upplevs som ”etablissemanget” som man på något sätt känner sig utestängd ifrån. Det märkliga är det oresonliga hat som verkar bli följden. Av kommentatorsfloden att döma kunde man tro att det i själva verket är kulturarbetarna som är skulden till att vården och skolan går på knäna. Denna inställning rymmer två missuppfattningar. Vi börjar med den lilla missuppfattningen där kulturarbete liksom inte är något riktigt jobb. Man arbetar ju inte, man utövar en hobby. Man slafsar omkring lite planlöst och skriver/målar/sjunger lite då och då när andan faller på och inspirationen infinner sig. Icket så! De flesta människor jag känner som jobbar med kulturell verksamhet av något slag jobbar mer än de flesta och på märkligare arbetstider än de flesta, och under ofördelaktigare förhållanden än de flesta. Det är nämligen så att inspiration, hör och häpna, inte är något som ”infinner sig”, plötsligt som sänd från ovan. Inspiration arbetar man sig fram till. Att skriva en roman är märkligt ofta inte så olikt ett vanligt 8 – 17 jobb som många andra människor i landet praktiserar. Den här schablonbilden av konstnären som en vinpimplande, oföretagsam jättebebis är i de flesta fall faktiskt kraftigt missvisande. Konstnärer är oftast ovanligt driftiga, kreativa, företagsamma människor, annars hade de inte varit konstnärer. Nyckelordet för allt kreativt arbete är nämligen disciplin. Disciplin skiljer den professionella kulturutövaren från amatören. Antagligen retar detta människor. Antagligen är det oerhört provocerande att somliga står ut att arbeta utan att ha en stämpelklocka eller en arg chef med en piska. Men så är det faktiskt. Vissa människor arbetar för att de tycker om att arbeta. Retsamt, men sant. Sannolikt har inte många av kommentatorsförfattarna någonsin försökt sig på att skriva en roman, eller regissera en pjäs, eller arbeta fram en installation. Men om de skulle göra det skulle de antagligen ganska snabbt inse att de inte mäktar med ansträngningen. Den insikten skulle lika säkert komma före insikten att de saknar talangen. Det är nämlingen inte talang som avgör ett framgångsrikt konstnärskap utan uthålligheten. Problemet med det hela är att marknadspriserna för konstnärens produkter sällan sätts av konstnärerna själva och oftast ligger mycket lägre än den motsvarande arbetstiden. En roman skulle till exempel behöva kosta omkring 900 kronor för att ge rimlig avkastning, men det gör den inte, för då skulle mycket få människor ha råd att köpa böcker. Folk skulle bli förvånade om de visste hur många av våra bästa och mest omtyckta författarskap som trots sin popularitet inte går runt ekonomiskt. Anledningen: vi bor i ett litet land. Det finns en begränsning i hur många läsare man kan nå, eller hur stor teaterpublik man kan få. Alternativ 1: är att vi därför ger upp hela saken med kultur. Låt oss läsa enbart Camilla Läckberg och tillbringa kvällarna med Anna Anka hädanefter. Kultur är ju ändå inte värt mer än stundens underhållning. (Med undantag för vissa förstås, typ Shakespeare som varit på modet i 400 år) Alternativ 2: vi hjälps åt för att säkra åtminstone någon form av kvalitetskultur samt att den har möjlighet att nå en bredare allmänhet. Detta leder oss in på den stora missuppfattningen, nämligen hur mycket detta kostar.

Knappt 1 procent av de statliga medlen tillfaller kultursektorn (och här inräknas även bibliotek, skolbibliotek, kulturskolor, barn – och ungdomsverksamhet av alla de slag så väl som våra stora teatrar) För kommunerna är det ungefär 2,5 procent som räknas som kulturutgifter. Det är alltså inte kulturen som, tvärtemot vad man ibland kan få för sig, roffar åt sig merparten av skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Att gå till strids mot kulturen av ekonomiska skäl tycks därför rätt meningslöst. Sedan kan man förstås diskutera vad man i övrigt ska ha kulturen till och för vem den egentligen existerar, men det är en annan fråga.    Jag skulle för den delen med samma argument som ovan kunna kräva att man med omedelbar verkan drog in alla skattefinansierade idrottsklubbar och idrottsarenor eftersom jag inte är det blekaste intresserad av idrott och inte har lust att finansiera någon annans nöjen. Men jag gör det inte. Det vore liksom bara dumt.

Med detta sagt packar jag väskan och reser en vecka till Berlin!

Var och såg ett publikgenomdrag på Fordringsägare i går, i regi av Linus Fellbom. Jag hade absolut inga förväntningar. Strindberg och jag kommer ju sällan överrens och jag var inte alls särskilt förtjust i Fellboms förra uppsättning Rikard III som jag tyckte hade behållit all sin ålderdomliga unkenhet trots häftigt ljus och snygga kostymer. Men här var det annorlunda. En rak och enkel men effektfull scenografi och ett lika enkelt och avskalat som effektfullt ljus. Istället trädde själva dramat fram i förgrunden. Det var mycket välspelat. Jag satt och blev lycklig över små fina regidetaljer som regnade över scenen glittrande som guldpengar. Historien är som följer: Tekla är gift med Gustaf men lämnar honom för att istället gifta sig med Adolf. Gustaf har nu sökt upp paret för att iscensätta sin hämnd och vinna Tekla tillbaka. Pjäsen byggs sedan upp av tre dialoger. Alltihop börjar med ett samtal mellan Adolf och Gustaf. Adolf ser i Gustaf en nyfunnen vän och har ingen aning om att han är hustruns bedragne man, men vi i publiken börjar rätt snart ana. Adolf är frusterad över att hustrun Tekla är bortrest och oroar sig för att hon kan vara otrogen, en oro som Gustaf genast eldar på. När Tekla kommer hem tar dialog nummer två sin början, mellan Tekla och Adolf. Adolf med Gustafs varnande ord i bakhuvudet försöker ställa Tekla mot väggen, men misslyckas. De klänger och klättrar på varandra, som två desperata barn på en flotte i storm. Slutligen avslutas pjäsen med den stora uppgörelsen mellan Tekla och Gustaf.  Tragedi och olycka. Allting faller sönder i trasor. Den Strindbergska meningen med dramat var sannolikt att måla upp ett varnande exempel: så går det när den liderliga kvinnan släpps allt för lös. Alla män borde lyda den förnuftiga Gustafs råd att hålla kvinnan kort. Men med våra moderna ögon sker något rätt intressant. Gustaf framstår som en fullständigt vidrig person samtidigt som de andra två också har sina plågsamma brister. Så kan man i korta stunder känna viss sympati även för Gustaf, så fastlåst i sina egna konventioner. Kanske har dramat genom decennierna på det viset fått en moraliska gråsakala som aldrig var avsedd. Tydligt är åtminstone att Fellboms regi gifter sig bättre med Strindberg än Shakespeare. Mer sånt!

… blev vi trots allt. Det ger minst sagt kluvna känslor. Å ena sidan: ja! Det förtjänar vi naturligtvis. Med en stad som är så full av engagerade, kreativa, driftiga människor. Å andra sidan: hur gick det här till? För själva kommunledningen som nu slår sig för bröstet och dunkar varandra i ryggen har rätt sällan brytt sig om alla dessa engagerade, kreativa och driftiga människor. Eller lite tydligare uttryckt: Umeå kommun tycker om sådant som är häftigt, flashigt, uppseendeväckande och fint. De tycker inte så mycket om själva vardagskulturen. Den som sker i det tysta och som drivs av underbetalda (men likväl engagerade) kulturarbetare. Sålunda är barnteater, kulturskola, dramapedagoger och skolbibliotikarer något som är lite bekymmersamt. De ger ju ingen uppmärksamhet. De är ju inte så flashiga och häftiga som till exempel en hockeymusikal kan vara. Nu ogillar jag förvisso inte kreativa, nydanande projekt som skapar uppmärksamhet. Sådana behövs naturligtvis också. Men det är ju det långsiktiga kulturarbetet som betyder något. På samma sätt som det sällan dyker upp fotbollsstjärnor på en plats där ingen bryr sig om att träna knattelaget, kommer ett kulturliv som endast bygger på önskemål om häftiga storsatsningar ovanifrån snart att vittra sönder.

Första veckan som doktorand är avklarad och de mest elementära sakerna har börjat falla på plats. Frågor som: vilken tid är fikat, var finns kaffet? samt: var är förrådet för häftstift och post it – lappar? har nu fått sina fullgoda svar. Så har jag även hunnit umgås lite grann med Werner von Rosenfeldt och hans Siöömans memorial från sent 1600 – tal och samlat ihop lite lösa tankar kring det som ska bli avhandlingen. I den rusiga inledningen av ett projekt är allt fortfarande underbart möjligt och inga problem kan skymtas, ens på avlägset avstånd. Nå, den hårda verkligheten lär väl snart hinna ikapp.

Men hur gick det egentligen då med sommarens läsning? Jo, en del blev det faktiskt läst!

Elin Wägner, Väckarklocka

Att skriva ett fredsmanifest 1941 är ju bara det en slags bragd, men Wägner försöker också reda ut kvinnans roll i politiken och hennes uppgift att driva fredsfrågan som en särskilt kvinnlig fråga. Vissa av hennes tankar känns rätt daterade, andra avlägset från mina egna uppfattningar, men jag tycker trots det att den har sina förtjänster. Inte minst kan det kanske vara nyttigt för oss fartblinda 2000 – talister att läsa en text skriven av någon som lever mitt uppe i ett världskrig – och som har minnet av ytterligare ett världskrig färskt i minnet. När Elin Wägner fattar pennan minns hon den misslyckade fredsrörelsen under första världskriget, hon minns rösträttdebatten och rösträttsförespråkarnas slutgiltiga seger 1921, hon vet att kvinnorna ingalunda är en välkommen självklarhet i politiken, och hon har sett världen – knappt tjugo år sedan fredslutet i Verseilles, om igen kasta sig rakt in i en ny uppslitande katastrofal konflikt. Den våldsamma första hälften av 1900 – talet darrar uti varje ord – ändå förmår Wägner tänka längre än bara till de omedelbara händelserna. Fred för Wägner är inte bara frånvaro av krig utan också fred med själva planeten. Hennes motstånd mot konsumismen och industrins intressen kunde lika gärna vara skrivet idag. Och hennes anlys av hur vår misshandel av planeten driver på våldsspiralen är glasklar. I allra högsta grad läsvärd alltså!

Men sommarens stora projekt var Sara Lidmans Jernbaneepos. Allt som allt sju böcker: Din tjänare hör (1977), Vredens barn (1979), Nabots sten (1981), Den underbare mannen (1983), Jernkronan (1985), Lifsens rot (1996) och Oskuldens minut (1999) Läsning som var ren njutning rakt igenom. Både för Sara Lidmans sinnerika sätt att använda bonnskan som ett poetiskt grepp, så väl inflätad i berättelsen att det är omöjligt att tänka sig den berättad på ett annat sätt, och för den rasande samhällskritik den erbjuder. Att denna historia om skogsbolagens utsugning av den fattiga bonden lästes samtidigt som bärplockarhistorien började figurera i media gjorde den inte mindre vass. När folk inte får skälig lön för sitt arbete måste det väl kallas slaveri, oavsett om det sker 1873 eller 2009? Men framför allt är det människorna i denna historia som etsar sig fast. Didrik i sin röda bussaron på sin svarta häst, som oavbrutet drömmer om sin jernbana, Anna-Stava som går så lätt att hon nästan svävar över golvet, arga Ida som kokar salpeter så att det gnistrar om boksidorna och så småningom Anna-Stavas och Didriks äldste son Isak Mårten och hans ursinniga Rönnog. Skogen står mörk och rik, myrarna är hopplösa hinder för allt möjligt, sommaren är kort och vintern lång och ändå blir det på något sätt glimmande magiskt.

Slutligen: Virginia Woolfs London. Woolf råkar ju nu vara min absoluta favoritförfattare och jag vet att hon inte bara skriver briljanta romaner, hon är också en skicklig kritiker och lysande essäist. Därför blev jag av den här boken en smula besviken. Jag känner inte riktigt igen min Woolf, som brukar vara genomträngande skarpsynt med en alldeles märkvärdigt egen känsla för detaljer. Men i dessa essäer – som alla handlar på något sätt om London – är det inte riktigt samma snabba, lätta och blixtrande klara språk som man är bortskämd med. Kanske för att hon skrev dem för tidningar och för en större, bredare läskrets och på något sätt bands av kravet att vara lättillänglig? Det är bara i den allra sista essän ”Att strosa omkring på gatorna” som jag riktigt känner igen henne. Samtidigt får man väl betrakta det som en kulturgärning att Ellerströms förlag tagit på sig att publicera essäerna – i snygg utgåva dessutom – och detta är bara det första bandet av en lång planerad rad utgivning av Virginia Woolfs essäer, tematiskt samlade. Jag hoppas på de andra och är istället lycklig över att Vågorna nyligen kommit i ny pocketutgåva!

Man borde nog inte försöka sammanfatta och ge omdömen om saker dagen efter en föreställning. Insåg just att jag nog lät lite väl gnällig och bitter  i inlägget nedan fastän jag varken känner mig särskilt gnällig eller bitter. Snarare känner jag en stolthet över att vi trots allt genomförde det där vansinnesprojektet hela vägen in i hamn. Nu längtar jag mest efter att få frossa i bilder från hela evenemanget så man kanske till sist förstår vad det är man varit med om. Jag har ännu inte läst någon riktigt tillförlitlig publikuppskattning av det hela, siffrorna pendlar från 4000 som lägst ända upp till 8000. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan. Ett något större antal än vad som vanligtvis brukar finnas på mina historielektioner.

I helgen har jag hunnit med den obligatoriska utresningen. Alla tusen papper som jag samlat på mig under projektets gång har nu noga sorterats in i pärmar eller hamnat i pappersåtervinningen. Mitt rum ser ut som ett rum igen, jag har besökt tvättstugan för första gången på ett antal veckor, rensat bokhyllan och röjt bland kartongerna i förrådet. Nu återstår bara mapparna i datorn. Ett fåtal klenoder skonas, resten förpassas obönhörligen till skräphögen och glömskan. Och på det viset tar jag farväl av fyra års arbete. Den där utrensandet har blivit nästan bland det viktigaste av allt. Utan det inget ordentligt avslut. Och inte heller någon språngbräda mot nya idéer och projekt. Det där metodiska sovrandet är liksom en garanti för att ge kreativiteten utrymme att fortsätta treva sig fram.

En lång bortavaro från bloggen som dels förklaras av en lång skön ledighet nere i Småland och dels av 200% fokus på Slaget vid Sävar. Nu är det genomfört till sist, arragemanget som fem års planerande hela tiden syftat till. Gårdagen var en jättelik urladdning och idag är – som väntat – bara trötthet och tomhet. Mest är jag lycklig över att det hela gick så bra. Av mina två skräckscenarion blev det inget av. Solen lös vänligt och varken ösregn eller stormvindar gjorde arragemanget omöjligt. Och inga olyckor inträffade ute på fältet. Knappast ens någon större incident, vad jag hittills har förstått. Det smällde och dundrade och var just så storslaget och häftigt som vi hoppades och de allra flesta tycktes nöjda efteråt. Publiken räknades i tusental och var antagligen fler än våra mest hysteriska förhoppningar. Det känns fantastiskt bra.  För i sanningens namn har vi arbetat i rätt mycket motvind.  Något som inte verkat gå upp för alla människor är att det är en ideell förening som genomfört hela arragemanget, med stöd och hjälp naturligtvis, men det drivande grovgörat har vi själva alltid gjort. Egentligen ett fullständigt omöjligt uppdrag. Och nu ska jag mitt i lyckan gnälla och klaga lite. Först lite (fast bara lite) på media. Som väntat hängde man kungligheterna i hasorna hela dagen och det är bra så. Det är antagligen vad man förväntades göra. Men det hade varit trevligt om åtminstone lokalpressen uppmärksammat vem som stod bakom jättearragemanget i Sävar, om än bara i en liten bisats. När det gäller återgivandet av det rent historiska förloppet blir det sällan rätt. Särskilt siffor verkar vara omöjliga. Jag har läst allt från att 10 000 svenska soldater landsteg i Ratan (VF, det korrekta antalet är 680o) till att 7000 ryssar stod mot 4000 svenskar (DN grafik. Korrekt antal ryssar ska vara 4800). Sånt stör mig lite grann, eftersom det faktiskt inte är så svårt att se till att sådana elementära småsaker blir rätt. I övrigt begär jag inte av någon journalist att hon eller han ska vara lika nördigt besatta i detaljerna som jag själv.

Men det där är egentligen småsaker. Vi har fått tillräckligt med uppskattning media förutan, inte minst från alla fantastiska deltagare och från Sävar kommundelsnämd. Min egentliga irritation rör det här: På området hissade Umeå Kommun fyra flaggor: Den svenska, den finska, EU – flaggan och Umeå Kulturhuvudstad 2014. En flagga lyste med sin frånvaro: den ryska. Det såg naturligtvis oerhört illa ut, med tanke på att en stod del av våra deltagare på fältet var just ryssar. Riktigt pinsamt av Umeå Kommun att göra ett historiskt evenemang till politik på det sättet. Man kan också fundera på hur man med gott samvete kan slå sig för bröstet och uppmärksamma 200 år av fred (195 år, min korrigering) samtidigt som man så tydligt markerar att vissa inblandade inte är välkomna. Vilket hyckleri! Desto roligare blev förstås ryssarnas lilla kupp att ställa upp sig framför den svenska kungen även om det fick konsekvenser för vår sista teaterscen som försvann i soldatvimlet.

Till sist en ytterligare korrigering: Nej, Marie – Louise Rönnmark, evenemangets första talare, detta var inte den tredje  och avslutande delen av vår trilogi. Så lätt blir man inte av med oss. Den tredje och avslutande delen heter Cederströmska huset och spelas hösten 2010. Det längtar vi till!

Följer lite slött vad som pågår under den klassiska Almedalsveckan. De flesta utspelen saknar både fantasi och gnista men det här var i alla fall lite roligt. Eller gulligt. Eller hur man nu ska se det. ”Hägglund skärper sin attack mot kulturvänstern.” Ja, äntligen någon som vågar ta upp kampen mot denna farliga, omoraliska, samhällsomstörtande grupp.   Hans desperation är faktiskt lite sympatisk. Kulturvänstern är väl numera den enda vänster som finns kvar för ett högerkonservativt parti att gå till kamp mot, alla andra står ju till höger. (Kulturvänstern är väl för all del föga revolutionära de heller. De ägnar sig mest åt att klamra sig fast i den mediala ankdammen och då och då lite resignerat försöka försvara ett och annat gammalt kulturpolitiskt värde). Om Hägglund nu, något senare än alla andra, börjat reta sig på genusdebatten, må det vara honom väl förunnat. Däremot är jag lite fundersam över vad som menas med ”Verklighetens folk”?

”Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.”

Jag kan inte riktigt påminna mig om när jag senast hörde en teaterregissör gå till våldsamt angrepp mot familj, arbete och semester. Dagens kulturutövare verkar uttala sig rätt uppskattande om alla tre.   Däremot så inbillar jag mig att det blivit allt ovanligare med åtminstone just arbete och semester. Särskilt i min egen generation. Det är möjligt att 68 – vänstern såg på sådana saker med särskilt föraktfulla ögon, men min generation står för det mesta och blickar trånande upp på detta skimrande, onåbara tillstånd – jämförbart med både paradis och Nirvana. Det har blivit rätt svårt för många människor att erövra ett fast arbete med tillhörande betald semester, något som Hägglund verkar ha missat.  Det får ju en att stillsamt undra vilken verklighet Göran Hägglund egentligen lever i? Det tycks mig vara en verklighet som passerades för ungefär 30 år sedan. Kan ingen vänlig, omtänksam människa upplysa honom om detta?

(Det kan också vara förklaringen till att den attackerade Kulturvänstern knappt brytt sig om att gå i svaromål. De känner sig inte särskilt träffade. Den kulturvänster Hägglund så våldsamt förkastar har för länge sedan upphört att finnas till.)

Detta inlägg återknyter en smula till nedanstående inlägg. Det kan ju tyckas lite överflödigt att hålla på och räkna manliga och kvinnliga författare och ondgöra sig över sin egen oförmåga att hålla ett jämnt antal mellan dem. Men orsaken till att jag överhuvudtaget började syssla med sånt, var en liten miniuppsats jag skrev för ett antal år sedan. Då analyserade jag ett antal läromedel om litteraturhistoria ur ett genusperspektiv. Resultatet var fullständigt bedrövligt. Då var jag bunden till det akademiska, kontrollerade, neutrala språkbruket, men här kan jag ju spy galla ohämmat, så det tänker jag passa på att göra. (Och det här blir långt så tag varning, bloggläsare!)

Undersökningen gick till såhär. Jag tog två läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet. De hette Litterära vägar av Sven Olov Stalfelt (1999) och  Litteraturen – epoker och diktare av Ulf Jansson och Martin Levander (2003). Sedan började jag räkna. Sidor, rader, verk och författare. I sig en ganska enformig syssla men jag vill påstå att den ändå gav ett slags resultat. Därefter valde jag ett avsnitt som jag djupanalyserade. Jag läste, vände och vred på uttryck, beskrivningar och omdömen och rätt snart började jag hoppas att jag läste fel. Att jag var orättvis eller vad som helst. Det fick inte vara såhär illa.

Men såhär illa var det:  I den 400 sidor tjocka Litterära vägar behandlas sammanlagt 216 författare och 705 verk. Av dessa är – håll i er nu – 46 författare kvinnor och 116 verk skrivna av kvinnliga författare! Litteraturen – epoker och diktare är omkring 480 sidor lång och behandlar 254 författare och hela 918 verk. Av författarna är 43 kvinnor och av verken har kvinnor författat 135 stycken. Procenttalen ligger alltså mellan 15 – 21 %.

Nå, eftersom jag i undersökningen var lite snäll så djupstuderade jag synnerhet det brittiska 1800 – talet. En epok som automatiskt genererar många kvinnliga författare eftersom 1800  – talet var Romanens århundrade och romanen introducerades och utvecklades i synnerhet av just brittiska kvinnor. Mycket riktigt. Av Litterära vägars 14 författare från brittiskt 1800 – tal råder absolut jämlikhet. Hälften, hälften. Det är bara det att av själva utrymmet förfogar de manliga författarna över nästan 80%. Det hjälpte alltså inte med lika antal, utrymmesmässigt var männen ändå i förkrossande majoritet. Så mycket för Jane Austen, systrarna Brontë och George Eliot.

Samma mönster upprepas i Litteraturen – epoker och diktare. Från det brittiska artonhundratalet nämns 16 författare varav nio män och sju kvinnor. Av utrymmet  förfogar de manliga författarna 75 % och de kvinnliga författarna över 25 %.

Det finns också genomgående skillnader i sättet att beskriva manliga respektive kvinnliga författare. En skillnad är den roll de anses ha spelat för litteraturen i stort. Här anses männen inte så oväntat ha spelat stor roll medan kvinnornas böcker hamnar i ett isolerat, separat universum. Undantag finns förstås. Såhär beskriver Litteraturen – epoker och diktare Charlotte Brontës verk Jane Eyre:

”Charlottes Jane Eyre är en märklig blandning av olika romanformer. För det första är den en s.k. guvernantroman och som sådan stilbildande för ett oräkneligt antal efterföljande in i våra dagar”.

Stilbildande är för övrigt ett av bokens mest positiva omdömen när det gäller verk av kvinnliga författare. Men vad är det vi får veta dessförinnan? Att romanen är en ”märklig blandning”. Det där uttrycket utvecklas och förklaras aldrig riktigt och skulle kunna betyda vad som helst. Antingen är det positivt, en blandning som är nydanande och modern men det kan också tolkas negativt,  som om Charlotte Brontë nog inte riktigt visste vad hon gjorde. Några sådana tvetydigheter finns inte i samma boks beskrivning av Charles Dickens:

Charles Dickens romaner ”översattes omgående till alla stora kulturspråk i Europa och han påverkade och beundrades av många av 1800-talets stora människoskildrare”.

Det där är genomgående rätt tydligt. Manliga författare hyllas och omhuldas medan de kvinnliga omges av tvetydigheter. Ibland är det dock inga tvetydigheter alls. Inställningen är negativ, punkt slut. Som när Litterära vägar beskriver Emily Brontë.

”Av de tre skrivande systrarna gäller EMILY BRONTË (1818-48) för att vara den främsta och mest intressanta. Orsaken till hennes berömmelse är ändå bara en enda roman, Svindlande höjder (1847). Romanen har en sådan kraft och styrka att man ifrågasatt att hon skrivit dem [sic.].

Gör nu ett litet tankeexperiment. Byt ut namnet Emily mot valfri manlig författare. Låter det bra? Känns det som en meningsfull kommentar i en litteraturhistoriebok?

Det blir värre!

Som om det inte vore nog skilja manliga och kvinnliga författare åt genom att ge dem olika värdeomdömen poängterar man för säkerhets skull  lite extra i båda böckerna att de kvinnliga författarna är just kvinnliga författare.   I Litterära vägar är Sapfo är således ”den första kända stora kvinnliga lyrikern” , Jane Austen är en ”litterär kvinna ” och ”den största kvinnliga romanförfattaren” , Emily Dickinson betraktas som ”USA:s kanske allra främsta kvinnliga lyriker” och Hedvig Charlotta Nordenflycht beskrivs både som ”vår första stora svenska kvinnliga lyriker” och kallas genomgående i texten ”fru Nordenflycht” Det är ju månne inte menat så, men kallar man Selma Lagerlöf  ”det stora namnet bland 1800 – talets många kvinnliga diktare” så måste man ju indirekt mena att hon inte kunde mäta sig med sina manliga kollegor. Ett antagande så dumt att man egentligen inte ska behöva argumentera mot dess idiotiskhet men jag gör det ändå: NOBELPRIS, AKADEMILEDAMOT och en av få svenska författare som någon utanför landets gränser överhuvudtaget läser.

En annan metod att poängtera de kvinnliga författarnas särskiljande kvinnlighet är förstås rubriker. I Litterära vägar samlas under rubriken: ”Samtiden och de kvinnliga författarna” följande namn: Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, Inger Alfvén, Märta Tikkanen, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Katarina Frostenson, Bodil Malmsten, Agneta Pleijel och Carola Hansson. Vad har dessa författare gemensamt? Ja, om man hade råkat missa rubriken så poängteras det i kapitlet som sträcker sig över knappa två sidor ytterligare sju gånger att författarna är kvinnor.

I sin egenskap av att vara kvinnor lever kvinnorna naturligtvis också ett särdeles begränsat, händelselöst och avskärmat liv, långt bort ifrån verklighetens autostrador. Jane Austen ”gifte sig aldrig utan levde hela sitt liv i föräldrahemmet. Där fördrev hon sin tid med hushållsgöromål, visiter hos grannar, läsning, sömnad och konversation. Denna till synes händelselösa tillvaro är hennes ämne och ur det utvinner hon allt. ” Virginia Woolf  ”framstår dessutom, trots att hon levde ganska isolerat från verkligheten, som en förkämpe för kvinnans rättigheter.” medan Emily Dickinson ”levde hela sitt liv i en kvinnovärld, långt från Whitmans fria vidder och myllrande storstäder. Världen var begränsad för New Englands familjeflickor…”

Kontrasten mellan den kvinnliga och den manliga poeten (Withman) kunde inte vara tydligare. Den ena kringskuren och isolerad, den andra lever i myllrande storstäder. Den ena beskrivs under rubriken ”En kvinnas inre värld” den andra rör sig över fria vidder. Den ena skildrar en begränsad kvinnovärld, den andra skriver det allmänmänskligas historia.

Hade det rört sig om enstaka kommentarer vore det väl en sak, men det gör det inte. Det faktum att kvinnorna får knappa 20 % av utrymmet i den epok där de är som mest företrädda, att alla stora helsidesuppslag om enstaka författare och deras böcker är förbehållna män, att män beskrivs som mästare och stora författare medan kvinnorna misstänks för att lejt skrivhjälp till sina egna romaner, att kvinnornas giftermål är intressantare än deras kvalitéer som författare, och att kvinnor hela tiden utpekas att vara just kvinnor och därför inte gäller som allmänmänskliga, visar prov på ett konsekvent förringande (medvetet eller omedvetet). Resultatet är dessutom, i motsats till vad jag påstod i min fint tillrättalagda uppsats, mycket representativt. Det ser ut såhär i svenska litteraturhistorieböcker för gymnasiet. Det är därmed helt omöjligt att undervisa med dess hjälp.

Jag har ett förslag. Ett litet extra kapitel i Sveriges litteraturhistorieböcker. Låt oss kalla det SAMTIDEN OCH DE MANLIGA FÖRFATTARNA

Här skulle jag vilja ha ett kapitel som behandlade: Lennart Hellsing, Ulf Lundell, Bruno K. Öijer, Jörn Donner, Willy Kyrklund, Björn Ranelid, Lars Norén, Tage Danielsson, Klas Östergren, Tomas Tranströmer, Henning Mankell och Olov Svedlid.Få se vad nu dessa 12 rara gossar har gemensamt? Blev de förresten gifta? Har de skrivit böckerna själva? Vad förmår de egentligen uppfatta från sin begränsade horisont?

(bilden: Min favorit Emilie Flygare Carlén. En författarinna som inte ens nämns i någon av böckerna trots mästerverket Rosen på Tistelön. En bok vars berättarteknik borde fått samtida Carl Jonas Love Almqvist att rodna av avundsjuka. Jag vill tillägga att jag älskar Almqvist förbehållslöst. Men så välskriven som Rosen på Tistelön blir han aldrig)