Hoppa till innehåll

Sista inlägget

juni 13, 2010

Så har vi då kommit fram till sista inlägget i denna blogg. Jag tänkte försöka knyta ihop säcken lite stilfullt. För ungefär ett år sedan hade jag precis fått min doktorandtjänst och stoltserade här på bloggen med min nyinköpta doktorandmugg. Jag slog fast att muggen var det ena av två nödvändiga ting som doktorand. Det andra nödvändiga tinget var givetvis den gamla nedsuttna läsfåtöljen. Jag hade ingen då, men lovade att återkomma i frågan så snart omständigheterna förändrades. Det löftet hade jag för länge sedan glömt bort, men nu tänkte jag göra bot. Jag fick ju en fåtölj till sist. En vacker måndagsmorgon i våras så stod den bara där, utanför min korridor med en mystisk lapp, adresserad till mig och min rumskamrat, från en hemlig beundrare. Kan man tänka sig! Och så väl den passade in till kontoret också. Titta bara:

Doktorandfåtölj

Jag får här passa på att ödmjukt tacka den hemlige.
Nå, nu har jag lyckats med att inte bara infria ett gammalt löfte utan också mycket prydligt länka samman den gamla bloggen med den nya. I fortsättningen kommer jag att blogga under epitetet doktorand. Och hur det kan se ut ser ni ju själva. Här!

Annonser

I väntan på något bättre

juni 1, 2010

Jo, men jag vet att det är mycket tyst på den här bloggen just nu. Det beror på att jag är på väg att göra om den lite, till något jag gått och grunnat på i flera månader. Kommer snart!

Snooker-VM över…

maj 4, 2010

… och den stora tomheten infinner sig omedelbart, trots att gårdagens finalmatch spelades, med Kim Hartmans ord som om spelarna ”satt fast i en formalinmassa”. Neil Robertson stod till slut som segrare efter några av de mest segslitna, långdragna frames som jag någonsin sett. Tydligare har det sällan varit att snooker först och främst är en uthållighetstävling och ingenting annat. Att det blev måttligt inspirerande snooker av det hela säger sig själv, bortsett från några enstaka drömstötar. Man var glad när det äntligen var över men… nu blir det som sagt mycket tomt.

Boktips

maj 3, 2010

Tipsar som hastigast om Niklas Orrenius bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza”, en reportagesamling om sverigedemokraterna. Nyktert, sakligt och med analytisk skärpa driver Orrenius linjen att all journalistik blir bättre om folk får dra sina slutsatser själva, istället för att man talar om för dem vad de borde tycka.  I den andan försöker Orrenius nyansera bilden av sverigedemokraterna en smula. På vägen ställer han del del viktiga frågor. Till exempel kan man fundera på vad det är för sorts samhälle som avskedar lärare, ser igenom fingrarna med misshandel, hot och trakasserier samt länge hade strategin att ”tiga ihjäl” ett politiskt parti, endast på grund av att detta parti hyser oönskade åsikter. Ett demokratiskt samhälle? Nja, det kan man väl knappast påstå, i det har sverigedemokraterna helt rätt.  Medan övriga journalistkåren ängsligt verkar vela och vackla i hur sverigedemokraterna ska behandlas, sätter Orrenius ned foten: de ska naturligtvis behandlas som alla andra partier. För när blev det en journalistisk uppgift att vara moraliska vägvisare för allmänheten? Denna moraliskt laddade behandling av sverigedemokraterna har inte lyckats med någonting enligt Orrenius,  utom att skymma vad partiet verkligen står för: nämligen en dramatisk omdaning av hela det svenska samhället.

Det är nämligen  inte bara en restriktiv invandring som partiet vill införa, utan också en ökad nationalisering. Eleverna i skolan ska således drillas i fosterlandskänsla. Kulturstöd ska utgå till folkdräktssamlingar, vikingamuséum och annat, som av partiet definieras som ett svenskt kulturarv, medan jobbigt finkulturella teatrar, konstmuseum och danskompanier bör klara sig på den kommersiella  marknadens villkor. (Varför inte vikingamuseum också borde göra det, blottar en tydlig ideologisk ståndpunkt: det kulturella bör likriktas, styras och formas till att följa Nationens intressen). Sverigedemokraterna sticker heller inte under stol med sin inspirationskälla (vilket de ska ha all heder av) som är förrförra sekelskiftets högt uppskruvande nationalromantiska tonläge. Att den skimrande hembygd man drömmer sig tillbaka till är en produkt av 1800 – talets borgliga intellektuella samt konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson, och har föga med ”verklighetens folk” att göra  borde de kanske också upplysa sina väljare om. Istället spelar de högt på en slags diffus känsla av ett förlorat fädernesland, ett drömt idealsamhälle befolkat av ärliga, hederliga, rena människor. Jag tror inte man ska göra narr av den bilden. Jag tror nämligen att den starkt slår an hos många. Det hjälper inte hur många demografiska befolkningskurvor man visar, hur mycket statistik, hur många tidningsurklipp, dagböcker, domböcker, fängelserapporter och annat man viftar med för att försöka bevisa motsatsen: den konstruerade bilden är i all sin enkelhet hos allmänheten mycket slagkraftigare än den faktiska. Men det är förstås inte så enkelt att sverigedemokraterna önskar skapa ett storskaligt Jakriborg, fast med förlagor från sekelskiftet istället för medeltiden. Eller är det just vad de vill? Häri ligger den springande punkten: varken nuvarande mediabevakning eller  SD:s eget material lyckas klargöra för mig vad det egentligen är partiet vill. Det borde belysas. Det borde diskuteras. För om det är ett nationalromantiskt Jakriborg som eftersträvas, då tror jag att det är fler än jag som börjar känna sig en smula olustiga till mods, och det inte beroende enbart på invandrarpolitiken. Här har Orrenius sin viktigaste poäng: sverigedemokraternas politik handlar inte om invandrare, utan om svenskar och svenskhet.

Om all bevakning av sverigedemokraterna såg ut som Niklas Orrenius analytiska reportage hade svenska folket kanske haft en rimlig chans att ta ställning till denna svenskhetspolitik och vad sverigedemokraterna vill ska ingå i nationen Sverige.  Är det verkligen vikingamuseum, etnisk och kulturell konformitet, kärnfamiljsideal och undervisning i fostlandskänsla? Är verkligen kulturblandning en kränkning av den nationalistiska principen (och här räknar SD även samerna som en kränkning av denna princip)?  Varför i hela fridens namn ägnar sverigedemokraterna förresten nästan hela sitt partiprogram åt frågor om nationen, nationalism, kultur och identitet? Vad är det för agenda man bakom dessa svulstiga ord om nationens frihet egentligen bedriver? En annan fråga Orrenius ställer är om partiet verkligen kan hantera sitt högerextrema förflutna och hur mycket av detta som finns kvar, både i partitoppen och i partiets mer flytande utkanter.  Här brukar SD argumentera för att även Vänsterpartiet har ett förflutet som inbegriper samröre med totalitära regimer, vilket är helt sant. Men trots att Vänsterpartiet har ägnat snart fyrtio år av självrannsakan har de fortfarande inte lyckats rentvå sig från alla anklagelser. Skulle SD ha klarat av samma process på knappt tio år? Det borde journalister, inte bara skriva om, utan intervjua SD om. Ställa frågor om. Djuplodande frågor. Intresserade frågor. Intelligenta frågor. Och slutligen: som historiker tycker jag ju att den mest intressanta frågan av alla är: vilket slags Sverige är det man vill ha tillbaka? Det borde journalisterna, liksom Orrenius, anstränga sig för att försöka ta reda på istället för att ha en indignerad moralpanik. Som det är nu kan partiet istället åka snålskjuts på allmänna missnöjeskänslor, självutnämnt martyrskap och spridda gruppers växande islamofobi.

Allt stannar av

april 24, 2010

Jag har läst om en gammal favoritbok i veckan. Maria Gripes: Tre trappor upp med hiss. En gång i tiden var det en sådan där bok som jag ständigt lånade från biblioteket. Om och om igen. Men nu när jag läste om den insåg jag till min förbluffning att jag inte mindes ett spår av boken. Inte den minsta lilla gnutta av handlingen, eller av stämningen eller av någonting. Hur är det möjligt? Inte ens under tiden jag läste klingade några bekanta klockor. Det kändes som att läsa en helt ny bok.

I övrigt har det mesta stannat av. Vårens stora jobbanknutna händelse där jag presenterade en text på ett av våra seminarium är förbi. Återstår läskurser och klurande på avhandlingsdisposition, perspektiv, nya källmaterial och frågor. Det leder ju så småningom framåt, men knappast i ett rafflande tempo. Och så är det ju snooker – VM, årets enda sporthändelse för min del. Nedsjunken i fåtöljen, medan glänsande olikfärgade bollar stillsamt rullar över grön duk och till Kim Hartmans alltid lika välformulerade kommentering hamnar man lätt i ett slags meditativt tillstånd som är svårt att ta sig ur. Det är tur att det bara är VM en gång om året.

Pianokonsert

april 20, 2010

Jag var på mitt livs första riktiga pianokonsert i helgen med Peter Jablonski och Rebecka Barham. Livemusik är livemusik och piano är piano. Det är inget snack om att en flygel – eller som i det här fallet två – har all potential i hela världen att skapa magi. Bäst var Rachmaninov Six Morceaux op 11 där magin, åtminstone stundtals, var närvarande. När musiken liksom skapar ett alldeles särskilt rum, helt oberoende av den fysiska faktiska verkligheten. Som teater som när den är som bäst fullständigt innesluter en i sin historia. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett viss mått av irritation, liknande den jag ibland upplevde på Kulturskolans elevaftnar. Det vilar något outsägligt allvarstyngt, pretantiöst och upphöjt över klassisk musik. Somligt av allvaret tycker jag är bra och hör till. Men somligt kan ibland kännas som påklistrat och meningslöst. Gränsen är hårfin. Kanske blir det påklistrat när det virtousa tränger ut den faktiska upplevelsen av musiken. När det mer bländar än berör. Lite så tyckte jag att söndagens konsert var. Av den närvarande publikens applåder och ansiktsuttryck att döma, verkar de upplevt saken annorlunda.

Klassisk musik har också en annan märklig egenhet. Det är ju egentligen inte verket utan tolkningen man går dit för att lyssna på. Man kan gå på konsert för att lyssna på Grieg – men samtidigt lyssnar man också på en alldeles särskild artist särskilda tolkning av honom. Aldrig lyssnar man på bara Grieg. Vissa bryr sig knappt om verket alls, det är pianisten, violinisten eller vad det nu är som är huvudsaken. Men prestationerna de hyllas för är likväl – tolkningar. Jag kan inte komma på en motsvarighet. I andra musiksammanhang kallas tolkningar för covers. Poeter läser sällan andras dikter från scen, åtminstone inte på omfattande turnébasis.  När jag var yngre uppfattade jag inte tolkningarna överhuvudtaget. Mozart var alltid Mozart. Chopin alltid Chopin. Men nu är det annorlunda, då vissa tekniska innovationer som gjort det möjligt att lyssna på flera olika tolkningar av samma stycke inom några musklicks tidsramar uppenbarat för mig hur enormt annorlunda två pianister kan läsa noterna för samma verk. Mycket kort efter den upptäckten har jag också skaffat mig favoriter. Chopin ska till exempel helst spelas av Elisabeth Leonskaja. Det är något med hur hon ställer sin tekniska skicklighet som pianist i skymundan för verkets inneboende kraft. Musiken tycks strömma fram av sig själv med nästan olidlig lätthet (för att parafrasera Milan Kundera). Riktigt dit tycker jag vare sig Jablonski eller Barham nått än.

Påskarbete

april 5, 2010

Äter lunch framför datorn på jobbet. Denna påsk har varit jobb jobb jobb, i något slags försök att förvandla 960 sidor handskrivna 1600-tals protokoll till en strukturerat, genomtänkt text på cirka 40 sidor om båtsmännens liv och villkor ombord. Jag skriver det för att förklara arbetsordningen för en historiker. 1) Man läser en massa källmaterial från tiden man undersöker och blir fullständigt översköljd, överrumplad och överkörd av den värld som framträder där. 2) Man reser sig sakta upp, borstar bort dammet från kläderna, kavlar upp armarna och – springer i panik till biblioteket. Har någon annan möjligtvis sagt något klokt om det jag tror mig tänka nu? Hoppas! Hoppas! Hoppas! 3.) Med en trave böcker brevid sig sätter man sig ner och börjar sortera. Traven växer, det är post – it lappar överallt. Tavlan på väggen  är fullklottrad med underliga utkast och modeller. 4.) I ett lättnadens euforiska glädjerus upptäcker man att det trots allt finns mönster, strukturer och frågor i kaoset. Läget är inte hopplöst! Glädjeruset varar emellertid… 5) …bara precis så länge man sätter sig ned med källmaterialet igen och börjar ställa frågorna på nytt. För varje svar uppenbarar sig tusen frågor till, minst. 6) Med en blick i almenackan konstateras att tiden för att skriva en läsbar text i ämnet stadigt krymper. Paniken knuffas åt sidan. Pragmatikern kallas in. Tusen frågor blir tre. Det mesta av källmaterialet ignoreras med disciplinerad tapperhet. 7) Efter första utkastet begriper man själv inte hälften av vad man egentligen försökte säga. Man börjar om. 8.) Efter mycket om och men skönjes en struktur, en röd tråd och eventuellt svaret på några frågor. Man har också skrivit sig fram till nya insikter, ändrat uppfattning om det mesta och börjat drabbas av en viss ödmjukhet inför källmaterialet 9) Däremot har man struntat i att med fotnoter belägga allt man vet att man läst någonstans, men inte orkat ta reda på var. Nu får man betala för den synden. Dags att på nytt slå i böcker, register och källmaterial. 10) Färdig text! Klar att läsas och i samma stund inser man att man förstås inte har sagt hälften av vad man borde ha sagt, och begripit ännu mindre och att det mesta av källmaterialet trots allt fortfarande ligger där osorterad, glimrande och oförklarat.