Följer lite slött vad som pågår under den klassiska Almedalsveckan. De flesta utspelen saknar både fantasi och gnista men det här var i alla fall lite roligt. Eller gulligt. Eller hur man nu ska se det. “Hägglund skärper sin attack mot kulturvänstern.” Ja, äntligen någon som vågar ta upp kampen mot denna farliga, omoraliska, samhällsomstörtande grupp. Hans desperation är faktiskt lite sympatisk. Kulturvänstern är väl numera den enda vänster som finns kvar för ett högerkonservativt parti att gå till kamp mot, alla andra står ju till höger. (Kulturvänstern är väl för all del föga revolutionära de heller. De ägnar sig mest åt att klamra sig fast i den mediala ankdammen och då och då lite resignerat försöka försvara ett och annat gammalt kulturpolitiskt värde). Om Hägglund nu, något senare än alla andra, börjat reta sig på genusdebatten, må det vara honom väl förunnat. Däremot är jag lite fundersam över vad som menas med “Verklighetens folk”?
“Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.”
Jag kan inte riktigt påminna mig om när jag senast hörde en teaterregissör gå till våldsamt angrepp mot familj, arbete och semester. Dagens kulturutövare verkar uttala sig rätt uppskattande om alla tre. Däremot så inbillar jag mig att det blivit allt ovanligare med åtminstone just arbete och semester. Särskilt i min egen generation. Det är möjligt att 68 – vänstern såg på sådana saker med särskilt föraktfulla ögon, men min generation står för det mesta och blickar trånande upp på detta skimrande, onåbara tillstånd – jämförbart med både paradis och Nirvana. Det har blivit rätt svårt för många människor att erövra ett fast arbete med tillhörande betald semester, något som Hägglund verkar ha missat. Det får ju en att stillsamt undra vilken verklighet Göran Hägglund egentligen lever i? Det tycks mig vara en verklighet som passerades för ungefär 30 år sedan. Kan ingen vänlig, omtänksam människa upplysa honom om detta?
(Det kan också vara förklaringen till att den attackerade Kulturvänstern knappt brytt sig om att gå i svaromål. De känner sig inte särskilt träffade. Den kulturvänster Hägglund så våldsamt förkastar har för länge sedan upphört att finnas till.)
Detta inlägg återknyter en smula till nedanstående inlägg. Det kan ju tyckas lite överflödigt att hålla på och räkna manliga och kvinnliga författare och ondgöra sig över sin egen oförmåga att hålla ett jämnt antal mellan dem. Men orsaken till att jag överhuvudtaget började syssla med sånt, var en liten miniuppsats jag skrev för ett antal år sedan. Då analyserade jag ett antal läromedel om litteraturhistoria ur ett genusperspektiv. Resultatet var fullständigt bedrövligt. Då var jag bunden till det akademiska, kontrollerade, neutrala språkbruket, men här kan jag ju spy galla ohämmat, så det tänker jag passa på att göra. (Och det här blir långt så tag varning, bloggläsare!)
Undersökningen gick till såhär. Jag tog två läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet. De hette Litterära vägar av Sven Olov Stalfelt (1999) och Litteraturen – epoker och diktare av Ulf Jansson och Martin Levander (2003). Sedan började jag räkna. Sidor, rader, verk och författare. I sig en ganska enformig syssla men jag vill påstå att den ändå gav ett slags resultat. Därefter valde jag ett avsnitt som jag djupanalyserade. Jag läste, vände och vred på uttryck, beskrivningar och omdömen och rätt snart började jag hoppas att jag läste fel. Att jag var orättvis eller vad som helst. Det fick inte vara såhär illa.
Men såhär illa var det: I den 400 sidor tjocka Litterära vägar behandlas sammanlagt 216 författare och 705 verk. Av dessa är – håll i er nu – 46 författare kvinnor och 116 verk skrivna av kvinnliga författare! Litteraturen – epoker och diktare är omkring 480 sidor lång och behandlar 254 författare och hela 918 verk. Av författarna är 43 kvinnor och av verken har kvinnor författat 135 stycken. Procenttalen ligger alltså mellan 15 – 21 %.
Nå, eftersom jag i undersökningen var lite snäll så djupstuderade jag synnerhet det brittiska 1800 – talet. En epok som automatiskt genererar många kvinnliga författare eftersom 1800 – talet var Romanens århundrade och romanen introducerades och utvecklades i synnerhet av just brittiska kvinnor. Mycket riktigt. Av Litterära vägars 14 författare från brittiskt 1800 – tal råder absolut jämlikhet. Hälften, hälften. Det är bara det att av själva utrymmet förfogar de manliga författarna över nästan 80%. Det hjälpte alltså inte med lika antal, utrymmesmässigt var männen ändå i förkrossande majoritet. Så mycket för Jane Austen, systrarna Brontë och George Eliot.
Samma mönster upprepas i Litteraturen – epoker och diktare. Från det brittiska artonhundratalet nämns 16 författare varav nio män och sju kvinnor. Av utrymmet förfogar de manliga författarna 75 % och de kvinnliga författarna över 25 %.
Det finns också genomgående skillnader i sättet att beskriva manliga respektive kvinnliga författare. En skillnad är den roll de anses ha spelat för litteraturen i stort. Här anses männen inte så oväntat ha spelat stor roll medan kvinnornas böcker hamnar i ett isolerat, separat universum. Undantag finns förstås. Såhär beskriver Litteraturen – epoker och diktare Charlotte Brontës verk Jane Eyre:
“Charlottes Jane Eyre är en märklig blandning av olika romanformer. För det första är den en s.k. guvernantroman och som sådan stilbildande för ett oräkneligt antal efterföljande in i våra dagar”.
Stilbildande är för övrigt ett av bokens mest positiva omdömen när det gäller verk av kvinnliga författare. Men vad är det vi får veta dessförinnan? Att romanen är en “märklig blandning”. Det där uttrycket utvecklas och förklaras aldrig riktigt och skulle kunna betyda vad som helst. Antingen är det positivt, en blandning som är nydanande och modern men det kan också tolkas negativt, som om Charlotte Brontë nog inte riktigt visste vad hon gjorde. Några sådana tvetydigheter finns inte i samma boks beskrivning av Charles Dickens:
Charles Dickens romaner ”översattes omgående till alla stora kulturspråk i Europa och han påverkade och beundrades av många av 1800-talets stora människoskildrare”.
Det där är genomgående rätt tydligt. Manliga författare hyllas och omhuldas medan de kvinnliga omges av tvetydigheter. Ibland är det dock inga tvetydigheter alls. Inställningen är negativ, punkt slut. Som när Litterära vägar beskriver Emily Brontë.
“Av de tre skrivande systrarna gäller EMILY BRONTË (1818-48) för att vara den främsta och mest intressanta. Orsaken till hennes berömmelse är ändå bara en enda roman, Svindlande höjder (1847). Romanen har en sådan kraft och styrka att man ifrågasatt att hon skrivit dem [sic.].
Gör nu ett litet tankeexperiment. Byt ut namnet Emily mot valfri manlig författare. Låter det bra? Känns det som en meningsfull kommentar i en litteraturhistoriebok?
Det blir värre!
Som om det inte vore nog skilja manliga och kvinnliga författare åt genom att ge dem olika värdeomdömen poängterar man för säkerhets skull lite extra i båda böckerna att de kvinnliga författarna är just kvinnliga författare. I Litterära vägar är Sapfo är således ”den första kända stora kvinnliga lyrikern” , Jane Austen är en ”litterär kvinna ” och ”den största kvinnliga romanförfattaren” , Emily Dickinson betraktas som ”USA:s kanske allra främsta kvinnliga lyriker” och Hedvig Charlotta Nordenflycht beskrivs både som ”vår första stora svenska kvinnliga lyriker” och kallas genomgående i texten ”fru Nordenflycht” Det är ju månne inte menat så, men kallar man Selma Lagerlöf ”det stora namnet bland 1800 – talets många kvinnliga diktare” så måste man ju indirekt mena att hon inte kunde mäta sig med sina manliga kollegor. Ett antagande så dumt att man egentligen inte ska behöva argumentera mot dess idiotiskhet men jag gör det ändå: NOBELPRIS, AKADEMILEDAMOT och en av få svenska författare som någon utanför landets gränser överhuvudtaget läser.
En annan metod att poängtera de kvinnliga författarnas särskiljande kvinnlighet är förstås rubriker. I Litterära vägar samlas under rubriken: ”Samtiden och de kvinnliga författarna” följande namn: Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, Inger Alfvén, Märta Tikkanen, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Katarina Frostenson, Bodil Malmsten, Agneta Pleijel och Carola Hansson. Vad har dessa författare gemensamt? Ja, om man hade råkat missa rubriken så poängteras det i kapitlet som sträcker sig över knappa två sidor ytterligare sju gånger att författarna är kvinnor.
I sin egenskap av att vara kvinnor lever kvinnorna naturligtvis också ett särdeles begränsat, händelselöst och avskärmat liv, långt bort ifrån verklighetens autostrador. Jane Austen ”gifte sig aldrig utan levde hela sitt liv i föräldrahemmet. Där fördrev hon sin tid med hushållsgöromål, visiter hos grannar, läsning, sömnad och konversation. Denna till synes händelselösa tillvaro är hennes ämne och ur det utvinner hon allt. ” Virginia Woolf ”framstår dessutom, trots att hon levde ganska isolerat från verkligheten, som en förkämpe för kvinnans rättigheter.” medan Emily Dickinson ”levde hela sitt liv i en kvinnovärld, långt från Whitmans fria vidder och myllrande storstäder. Världen var begränsad för New Englands familjeflickor…”
Kontrasten mellan den kvinnliga och den manliga poeten (Withman) kunde inte vara tydligare. Den ena kringskuren och isolerad, den andra lever i myllrande storstäder. Den ena beskrivs under rubriken ”En kvinnas inre värld” den andra rör sig över fria vidder. Den ena skildrar en begränsad kvinnovärld, den andra skriver det allmänmänskligas historia.
Hade det rört sig om enstaka kommentarer vore det väl en sak, men det gör det inte. Det faktum att kvinnorna får knappa 20 % av utrymmet i den epok där de är som mest företrädda, att alla stora helsidesuppslag om enstaka författare och deras böcker är förbehållna män, att män beskrivs som mästare och stora författare medan kvinnorna misstänks för att lejt skrivhjälp till sina egna romaner, att kvinnornas giftermål är intressantare än deras kvalitéer som författare, och att kvinnor hela tiden utpekas att vara just kvinnor och därför inte gäller som allmänmänskliga, visar prov på ett konsekvent förringande (medvetet eller omedvetet). Resultatet är dessutom, i motsats till vad jag påstod i min fint tillrättalagda uppsats, mycket representativt. Det ser ut såhär i svenska litteraturhistorieböcker för gymnasiet. Det är därmed helt omöjligt att undervisa med dess hjälp.
Jag har ett förslag. Ett litet extra kapitel i Sveriges litteraturhistorieböcker. Låt oss kalla det SAMTIDEN OCH DE MANLIGA FÖRFATTARNA
Här skulle jag vilja ha ett kapitel som behandlade: Lennart Hellsing, Ulf Lundell, Bruno K. Öijer, Jörn Donner, Willy Kyrklund, Björn Ranelid, Lars Norén, Tage Danielsson, Klas Östergren, Tomas Tranströmer, Henning Mankell och Olov Svedlid.Få se vad nu dessa 12 rara gossar har gemensamt? Blev de förresten gifta? Har de skrivit böckerna själva? Vad förmår de egentligen uppfatta från sin begränsade horisont?
(bilden: Min favorit Emilie Flygare Carlén. En författarinna som inte ens nämns i någon av böckerna trots mästerverket Rosen på Tistelön. En bok vars berättarteknik borde fått samtida Carl Jonas Love Almqvist att rodna av avundsjuka. Jag vill tillägga att jag älskar Almqvist förbehållslöst. Men så välskriven som Rosen på Tistelön blir han aldrig)
Jag har länge fört ett litet nördigt register över böckerna jag äger och konstaterade nyss att jag på något sätt lyckats lägga beslag på 399 stycken. Somliga (ett fåtal) är ögonstenar, några ganska trevliga att ha, men många känns vid en närmare granskning rätt onödiga. Hursomhelst, det är inte det obehagliga. Det obehagliga är det här: jag fick för mig att för skojs skull räkna antalet manliga och kvinnliga författare bland dessa böcker. Jag antog att antalet manliga författare säkert skulle vara en smula högre, men samtidigt är nästan samtliga av mina absoluta favoritförfattare – de författare vars böcker jag hängivet samlar på – kvinnor, så helt säker kunde man inte vara, tänkte jag. Här är resultatet:
Antal böcker skrivna av män: 245
Antal böcker skrivna av kvinnor: 110
(Resten är lexikon, antologier med mera som inte riktigt kan definieras som det ena eller det andra)
Hur är detta möjligt? Hur kom alla dessa män in i min bokhylla medan jag gick omkring och trodde att jag gjorde jämlika inköp? Jag ska inte skylla allt på det, men många av de mest obskyra titlarna av män är faktiskt kurslitteratur som jag nog inte hade valt att köpa helt frivilligt. I synnerhet min historiehylla är fullständigt bedrövlig. Idel gubbar, gubbar, gubbar. När man ser den frågar man sig lite stillsamt om vi fortfarande lever 1902 och antalet kvinnliga historieprofessorer är ungefär en och ingen skulle komma på tanken att sätta en bok skriven av en kvinnlig författare på historiekursens litteraturlista.Men även utan denna skamfläck till hylla och utan kurslitteraturen är fördelningen mellan manliga och kvinnliga författare rejält skev.
Nästa fråga är då såklart: hur man ska lösa problemet. Problemet i det här fallet är naturligtvis inte antalet böcker skrivna av manliga författare i min bokhylla. Även män kan emellanåt skriva god litteratur. Problemet är att jag så omedvetet tycks samla på dem. Måste jag nu börja könskvotera mina inköp? Tur för mig i så fall att sommarens planerade läsning består av nästan bara kvinnliga författare. Alltid en början.
Och i sommar läser jag:
Elin Wägner, Väckarklocka – Fredsmanifest för vår tid, fast skrivet 1941
Sara Lidman, Jernbanesviten – Sara Lidman, behöver man säga något mer? “Din tjänare hör” kandiderar enligt min mening till posten som världens vackraste boktitel
Doris Lessing, Martha Quest – Jag måste ju början nånstans med hennes böcker. En vän läser serien Våldets barn just nu (som Martha Quest är den första delen av) och retar sig på den. Jag är nyfiken på varför!
Virginia Woolf, London – Världens klarsyntaste författare skriver givetvis också världens klarsyntaste essäer om sin hemstad.
och
Johan Svedjedal, Frihetens rena sak – Sista delen i biografin om Carl Jonas Love Almqvist. Äntligen!
För fler boktips till sommaren, besök följande mycket trevliga blogg.
Ja, så var den äntligen läst. Leo Tolstojs Anna Karenina. Jag gillar ju Tolstoj, särskilt hans sätt att i en enda scen kunna avhandla ett helt människoliv med tusen känslostämningar och tusen livsfrågor. Hur han lyckas fånga människor som är ohjälpligt instänga i sig själva så exakt och hur han med skarp blick mejslar fram varje intryck, varje skiftning i deras känslor, varje tanke som steg för steg leder dem just dit där de inte vill vara. Det finns gott om sådana scener i Anna Karenina och jag tycker mycket om Tolstojs talang för att kunna skriva vackert och finstämt utan att det blir sliskigt samtidigt som där alltid finns triviala vardagsbestyr att ta hand om eller bistra, djupa avgrunder att falla ned i. Jag tycker också om hans karaktärer som får växa och blomma och visa många olika sidor av sig själva, varav många inte så smickrande. Det finns inga klara skiljelinjer mellan ont och gott i Tolstojs värld, bara det svåra, besvärliga med att vara människa. Efter att i början av boken ondgjort mig en smula över bokens kvinnor, som då framstod som betydligt mer platta och stereotypa än männen, måste jag nu nog ta tillbaka min kritik. När allt kommer omkring tar Tolstoj kvinnornas parti. Och det är helt andra kvinnor än dem han beskriver i Krig och fred som nog med rätta kan anses stereotypa. Här är han djärvare, mer komplex och för sin tid nästan farligt utmanande i sin syn på kvinnans rätt till självständighet och frihet.
Men Anna Karenina är ändå inte Krig och fred, boken jag läste med hänförelse, som jag inte kunde lägga ifrån mig och som jag fullkomligt levde med under de veckor de tog att läsa ut den. Anna Karenina väcker inget läsbegär alls. Det är som en trevlig men avlägsen bekant. Det är trevligt när man ses men man längtar inte efter varandra när man inte ses. Det är en besvikelse. Det är inte en dålig bok. Det är bra, ibland riktigt bra, till och med fantastiskt bra, men det blir liksom ingen stark genomträngande läsupplevelse i alla fall. Vad är det som gör det där? Att vissa böcker etsar sig fast och andra inte? Krig och fred läste jag sommaren 2006 enligt min läsdagbok, men jag kan nästan inte tro det. Jag kunde ha läst den igår, så skarpa känns minnesbilderna av den.
Aprå på litteratur (och annat) har jag upptäckt vilken guldgruva Sveriges Radio är. Medan jag läst Anna Karenina har jag passat på att följa bokcirkeln om romanen som sändes i P1 för något år sedan. Fantastiskt med en egen privat bokcirkel hemma i hörlurarna nu när de verkliga bokcirklarna lyser med sin frånvaro (flytta tillbaka till Umeå alla, hör ni det!) Dessutom har jag hittat gamla Sommarprogram, bland annat Sara Lidmans. Hon berättar om en gammal spark, ett lokomotiv och en vandring vid Kilimanjaro så att man ryser av poetisk lycka. Lyssna på det här. Det passar alldeles ypperligt just nu, då jag förbereder mig för att ta itu med hennes stora Jernbaneepos!
Så äntligen var det hela i hamn! Jag är numera doktorand i historia vid Umeå universitet vilket känns lite ofattbart. Den lutherska arbetsmoralen gör sig påmind: kan man verkligen få betalt om man har roligt på jobbet? I höst blir det således stormakttidens flotta och amiralitetsrätt för hela slanten. Jag kan knappt bärga mig!
Men det viktigaste i ett sådant här ögonblick är nu inte en god forskningsplan eller ett sinne för historievetenskap. Det viktigaste är doktorandmuggen. Jag och M. har under en längre tid odlat våra drömmar om vad doktorandlivet innebär och slagit fast att det finns två saker som egentligen avgör allt. Det ena är en riktig mugg istället för fikets pappersmuggar. Med ett eget kontor och ett eget skrivbord öppnar sig oändliga förvaringsmöjligheter som man aldrig var i närheten av som student. Här kan man alltså ställa ifrån sig sin mugg, gå ett ärende och sedan komma tillbaka samtidigt som muggen fortfarande står kvar. Muggen symboliserar på samma gång frihet, trygghet och viss pondus. Min mugg har nu med omsorg valts ut enligt följande kriterier: mängden kaffe som ryms däri samt minsta möjliga risk för att bli sammanblandad med någon annans mugg i personalpentryt. Resultatet syns på bilden. Temat är också genomtänkt. Det är inte en hyllning till Piratpartiet, utan snarare en vänlig blink till ett särskilt sorts sjöliv, samt det smycke jag brukar ha om halsen i form av en dödskalle. Smycket är i sin tur en kopia av en berlock från Regalskeppet Kronan som sjönk 1676. Att bära dödskallar var rätt vanligt under stormaktstiden. De stod för memento mori och skulle påminna en om att man var dödlig och därför borde försöka göra det mesta möjliga av livet. I deras fall betydde det att vara noggrant gudfruktig och se till att man skaffade sig en plats i paradiset. Genom detta snåriga resonemang är syftet med muggen att dagligen påminna mig om vilket privilegium det är att vara vid liv och få syssla med något man tycker om.
Den andra saken som avgör allt är en doktorandfåtölj. Det ska vara något gammalt och skruttigt som man kan sjunka ned i med hela sin digra avhandlingslitteratur eller som man kan bjuda andra att slå sig ned i (när de besöker ens rum!) med risk för att aldrig ta sig upp därur. En sådan fåtölj har jag inte än men jag lovar att när den införskaffas så kommer den dyka upp, i all sin skruttighet, på bloggen.
Jag gillar valdagar. Det är lite av en högtidsstund att dra på sig skorna, kontrollera att id-handlingen ligger i fickan och traska iväg till en vallokal. Jag går alltid, det är en fix idé. Det skulle kännas fel på något sätt att ta cykeln eller åka bil (om man nu hade nån) till en vallokal. Nej, det ska traskas. Med en särskild medborglig min, anpassad för ändamålet, på regnvåta gator (varför regnar det alltid på valdagar?) till någon förskola, eller föreningslokal eller något annat undangömt vardagligt som plötsligt över en natt förvandlats till Viktig Plats. Eftersom man röstar så sällan är man alltid en aning förvirrad. Jag vet inte hur man avvisar entusiastiska sista-minuten – värvare på ett lämpligt sätt. Jag tar alltid fel valsedel så jag måste byta den. Jag blir nervös över att jag stoppat ned valsedeln fel i kuvertet. Och jag minns aldrig om det är namn, personnummer, eller rentav röstlängdsnummer som man ska lämna fram till folket som prickar av en i röstlängdslistan. Men det gör inget. Jag känner mig i alla fall mycket Medborgerlig när jag går hemåt igen, stillsamt begrundande rösträttens historia. Rösträtt gör ingen demokrati, men det är i alla fall en stark symbol för de demokratiska rättigheterna (som ju innefattar mycket mer än rätten att vart fjärde eller sjunde eller femte eller tredje år rösta på en samling mer eller mindre förtroendeingivande alternativ).
Annars tillbringar jag dagen i sorg över att Peter Englund bestämt sig för att sluta blogga. Det är faktiskt den enda bloggen utanför min egen vänskapskrets som jag följt under en längre tid utan att tröttna. Med förväntansfullhet har jag dagligen gått in på bloggen för att se om där finns något nytt inlägg (RSS – flöden inte för mig, inte i det här fallet. Jag gillar att klicka mig fram till sidan och bli överraskad. På samma sätt ogillar jag att i förväg slå upp en bok i bibliotekskatalogen på datorn för att se om den finns inne. Jag vill gå till hyllan själv. Jag undrar ibland hur många onödiga mil jag traskat på det sättet.) Peter Englunds bloggande är när bloggandet är som bäst: välskrivet, intelligent, begåvat, känslosamt, djupsinnigt och lättsamt på samma gång. Framför allt är det inspirerande. Bloggen, tillsammans med böckerna, fungerar lite som en slags inspirationsakut för mig. Varje gång jag undrar varför jag egentligen ska syssla med historia rycker jag till mig en Englund-bok eller klickar mig in på bloggen. Jag brukar nästan alltid få ett svar. Men nu blir det alltså tomt. Frågan är varifrån jag nu ska få min dagliga dos av reflektion. Tips, någon?
(Bilden högst upp på sidan är förresten en bild tagen från Biscayas däck, omkring klockan fyra på morgonen en junidag ute på havet.)
Har i helgen läst Gustaf Fridolins bok Blåsta om 80-talisterna och nedskärningsåren under 90-talet. Man kan naturligtvis ha synpunkter på vissa av resonemangen och vissa av slutsatserna men sammantaget är det ändå en mycket skarp analys över de långtidseffekter en ekonomisk kris får för ett samhälle. Under läsningens gång har jag funderat en hel del kring mig själv och mina generationskamrater. Det visar sig att vi kunde utgöra ett skolexempel av Fridolins siffror. Vi saknar det mesta som 80-talisterna saknar: i synnerhet fasta anställningar och pengar. Och med pengar menar jag inte miljonbelopp utan sådär lite lagom så man kan gå till tandläkaren om man skulle behöva, eller åtminstone inte drar sig för att ringa vårdcentralen eftersom avgiften för ett besök hotar att spräcka ens månadsbudget. Men det verkliga oroväckande tycker jag ligger i min generations mentalitet: vi accepterar nämligen dessa villkor. Ofta är acceptansen förtäckt i skämt. “Sen tar jag examen och blir arbetslös” sa vi ofta på lärarutbildningen vilket inte var ett uttryck för någon lättjans innersta önskan, utan snarare en iskall medvetenhet om att det faktiskt var ett fullt realistiskt scenario. Då hade vi ändå blivit lovade att lärare var ett säkert framtidsyrke. När 40-talisterna börjar gå i pension skulle skolan skrika efter nyutbildade lärare, sades det. Och 40-talisterna har nu börjat gå i pension och inte skriker skolorna efter att anställa mer personal. Istället avskedas lärare. Men vi är liksom inte ens upprörda, för det ligger helt i linje med vad vi förväntar oss av tillvaron. En anställning som räcker i ett år gör oss tårögda av lycka, för då kan man äntligen planera för framtiden! Och när breven om pensionssparande dimper ned i brevlådan ger man det ett slött ögonkast, för vem tror väl att vi överhuvudtaget får pension när den dagen kommer? Vi finner oss i att bli behandlade lite som boskap som man spänner för vagnen eller slaktar lite som man behagar. Jag tror förvisso inte att 80-talisterna är ensamma om detta. Jag tror bara att det bland 20 – 30 åringar som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden och ännu inte räknats till fullvärdiga medborgare i den så kallade demokratiska gemenskapen är lite mer utpräglat än hos andra.
Jag minns krisen under 90-talet (då gick jag på mellanstadiet och högstadiet) som åren då alla försvann. Alla vuxna löstes upp i tomma intet bortsett från en skara utslitna, grånande lärare som gick på knäna i sina försök att ändå åstadkomma något vettigt med oss. Specialpedagoger, skolläkare, kuratorer, skolsköterskor, fritidspedagoger och andra gick liksom under jord. Vissa av skräckexemplen från mina högstadieår borde få den äldre generationen att rodna för att man utsatt unga människor för sådan behandling. Det mest iögonfallande måste varit parallellklassens påtända klassföreståndare som eleverna fick hämta till skolan på morgonen. Inte en gång. Inte två gånger. Utan morgon efter morgon efter morgon under lång tid. De vuxna ryckte trött på axlarna. De hade redan gett upp långt förrän vi gjorde det. De protestlistor och namnunderskrifter Fridolin talar om, har också vi skrivit. De ledde till intet. Fridolin lyfter 80-talisternas känsla av övergivenhet vilket nog är den mest korrekta beskrivningen av vår generation. Vi har tappat tilltron fullständigt till de samhälleliga institutioner som omger oss. Är det konstigt att vi då vänder dessa ryggen?
Nu är samma sak på väg att upprepas och eftersom den äldre generationen tycks fullständigt oförmögen att lära av sina misstag eller värna om den uppväxande generationen är det väl dags att vi gör det. 90-talisterna och 00-talisterna behöver nödvändigtvis inte uppleva samma saker som vi har gjort. De behöver inte bli lika desillusionerade och cyniska. Det är dags för oss 80-talister att kräva vår rätt. Om inte för vår egen skull så för generationen som kommer efter. Annars kommer dagens förskolebarn garanterat bli tvungna att uppfinna hela hjulet på nytt med fackföreningar, arbetsmarknadslagstiftning, allas rätt till utbildning och sjukvård och så vidare. Det verkar i mitt tycke lite onödigt.
Sommaren har nått Norrland. Av erfarenhet vet jag att de här svindlande varma dagarna i månadsskiftet maj/juni också brukar bli den enda värmen på hela sommaren. Här gäller det alltså att ta till vara på tiden, något som hela Umeå verkar vara rörande överrens om, för det är folk ute överallt, hela tiden, dygnet runt. De ljusa nätterna har gjort entré och en äkta norrlänning behöver inte längre sova. M har redan bevisat detta genom att baka födelsedagstårtor varje natt den senaste veckan till sin dotters kalas. Som den smålänning jag trots allt är behöver jag en smula sömn trots ljuset och har hängt ett dubbelvikt påslakan för fönstret eftersom gardinerna är för tunna och persienner inte längre ingår som standard i Bostadens lägenheter. (Nej, vem behöver persienner i Norrland? Störs man av ljuset får man väl flytta söderut). Konstigt nog duger det. För första gången är jag inte alldeles ur lag av de evigt ljusa kvällarna.
Umeå visar sig från sin bästa sida. Under vintern tror man inte att någon bor här, nu avslöjas plötsligt att det gör det. Och att de är rätt många. Umeborna är glada och trevliga året runt men nu blir det extremt. Nu är det kollektiv grillning, kollektiv glassätning, kollektivt kubbspelande och intensivt kollektivt alkoholintag i dagarna åtta. Kulmen nås just den här helgen: då är det nämligen brännbollsyran som av någon orsak som alla har glömt betyder gatufest på Fysikgränd. Det framstår som något urspårat och spontant, men i själva verket tror jag att fysikgrändsfesten är mycket välregisserad. Varför känns det annars som att det varje år är samma fest som går i repris? Soffor bärs ut, soffor eldas upp. Åtminstone en TV-apparat slängs ut genom fönstret. Alla gator som ligger närmast täcks med nitisk omsorgsfullhet med ett tjockt lager glaskross. I år bekymrar det mig mindre eftersom jag inte längre behöver cykla genom området dagen efter. Mina cykeldäck är för första gången hela efter brännbollsyran.
Men även utan alkohol ligger något annorlunda i luften. Staden vibrerar. Björkarna som för tre dagar sedan var skirt vårskimrande är nu mörkt sommargröna. Allt blommar samtidigt. Man glömmer bort att stadskärnan består av fula tegellådor från 60 – och 70-talen. Den är vacker. Alla gator och hus är vackra. Alla människor på Umås gator är vackra, om de så är bakfulla studenter med tentaångest, gymnasieungdomar som skolkar från sina sista lektioner eller pensionärer som vaknat ur inomhusdvalan. Efter en lång vinter och uthärdandet av en obefintlig vår kommer belöningen. Och om jag ibland i mars och april längtar efter våren i södra Sverige så skulle jag, om jag flyttade söderut, i maj alltid längta efter våren/sommaren (eller vad det nu är) i Norrland. Det exploderar.
Det är lite tråkigt när ens farhågor blir besannade. Det funkade naturligtvis inte alls med en Krig och fred på engelska. Men det var inte det största problemet. Det största problemet var att den kändes som ett småputtrigt brittiskt kostymdrama a la Austen eller Dickens. Jag älskar egentligen de där småputtriga brittiska filmatiseringarna men här var det bara fel fel fel. Det verkar som om produktionsteamet (italienskt för övrigt och inte alls brittiskt) inte vågat lita på historien. Som om det nödvändigtvis måste smetas på med smäktande stråkar och softat ljus, och som man måste pedagogiskt förklara varje litet steg som karaktärerna tar i form av (o ve!) antingen en berättarröst eller (o ve!) krystade monologer i avgörelsens timma. Jag vill dessutom påstå att Krig och fred inte handlar om kärlekshistorien mellan Natasha Rostova och Andrej Bolkonskij utan att den tvärtom är sekundär och fullständigt överskuggas av en annan historia, den som skymtar i titeln: vad kriget gör med ett samhälle och de människor som lever där. Den uppfattningen fick man nu inte av denna filmatisering. Och karaktärerna, som i Tolstojs varsamma händer blir starka, levande, egensinniga och fulla av nyanser (åtminstone den manliga halvan), förvandlas här till fluffigt socker. Är det någon som känner igen Pierre Bezuchov? Som ens lyckas glimta Nikolai Rostov? Eller som under ljusa, flickaktiga lockar och ett sött leende ser något av Natasha Rostova? Jag gör det inte och det är synd eftersom Krig och fred i mångt och mycket bärs av sina karaktärer. Ja, jag vet faktiskt inte vad det överhuvudtaget blir kvar utan dem. De gör berättelsen unik och ger den sin lyskraft. I denna filmatisering blir det mest en dussinhistoria hämtad från vilken chic lit -roman i historisk skrud som helst. Men kanske funkar den som en slags inkörsport till den riktiga Krig och fred. I så fall är det alltid något.
Jag skriver pjäs just nu och det är rätt besvärligt. Det blir för långt, för trassligt, för ofokuserat och ibland rätt och slätt för dåligt. Ändå är det glädje och lycka hela vägen. Det finns något tillfredställande i att vara frustrerad över en text, om den är skönlitterär. För plötsligt, när man sitter där och täljer ut en berättelse, som ur ett stycke trä, plötsligt när man karvar och skär och snider stöter man på en hård kärna som inte låter sig formas. Då vet man att man hittat rätt. Att detta är den historia man vill berätta. Där är jag inte nu. Pjäsen är snarare som en smörklick som glider omkring. Men snart, snart så kanske… och förväntan förvandlar knepigheterna till något alltigenom behagligt, konstigt nog.
I kväll sänder SVT första delen av en nyproducerad serie baserad på Tolstojs Krig och fred. Jag ser med bävan fram emot detta. Krig och fred finns med på min fem i topp över absoluta älsklingsböcker. Den är magnefik. Den innehåller allt. Den har vissa mästerligt komponerade scener som jag brukar slå upp och läsa igenom titt som tätt och bokens karaktärer känns ungefär som gamla vänner. (Jag läste om Andrej Bolkonskijs död mitt i natten och kunde sedan inte somna. Andrej död? Nej, omöjligt!) Min bävan består i att det naturligtvis inte går att göra en sådan bok rättvisa på film. Ryssarna har försökt, deras 16 timmars långa opus som anses vara världshistoriens dyraste film någonsin är fantastisk men ändå bara en blek kopia i jämförelse med orginalet. Men den stora stötestenen är språket. Jag är lite konservativ när det kommer till språkfrågor. Jag anser nämligen att i spanska böcker pratar man spanska, i franska böcker talar man franska, i arabiska böcker arabiska och så vidare och så vidare. I Krig och Fred talas två språk: franska där man vill vara fin och världsvan men först och främst ryska. Krig och fred på engelska är för mig otänkbar. Det finns inte. En Andrej Bolkonskij som talar engelska är omöjlig. Ändå har man gjort just detta: låtit skådisarna tala engelska. VARFÖR? Som att låta Elizabeth i Stolthet och fördom tala tyska. Eller som om Gösta Berling plötsligt visar sig vara finskspråkig. Det går faktiskt inte. Det är ett brott mot litteraturens lagar.
Hursomhelst tänker jag bänka mig. Det kan ju hända att mina farhågor kommer på skam. Att Familjen Rostov aldrig låtit bättre än när de på klingande brittisk engelska beställer in sitt morgonte. Fast jag tvivlar.
