Sista inlägget

Så har vi då kommit fram till sista inlägget i denna blogg. Jag tänkte försöka knyta ihop säcken lite stilfullt. För ungefär ett år sedan hade jag precis fått min doktorandtjänst och stoltserade här på bloggen med min nyinköpta doktorandmugg. Jag slog fast att muggen var det ena av två nödvändiga ting som doktorand. Det andra nödvändiga tinget var givetvis den gamla nedsuttna läsfåtöljen. Jag hade ingen då, men lovade att återkomma i frågan så snart omständigheterna förändrades. Det löftet hade jag för länge sedan glömt bort, men nu tänkte jag göra bot. Jag fick ju en fåtölj till sist. En vacker måndagsmorgon i våras så stod den bara där, utanför min korridor med en mystisk lapp, adresserad till mig och min rumskamrat, från en hemlig beundrare. Kan man tänka sig! Och så väl den passade in till kontoret också. Titta bara:

Doktorandfåtölj

Jag får här passa på att ödmjukt tacka den hemlige.
Nå, nu har jag lyckats med att inte bara infria ett gammalt löfte utan också mycket prydligt länka samman den gamla bloggen med den nya. I fortsättningen kommer jag att blogga under epitetet doktorand. Och hur det kan se ut ser ni ju själva. Här!

I väntan på något bättre

Jo, men jag vet att det är mycket tyst på den här bloggen just nu. Det beror på att jag är på väg att göra om den lite, till något jag gått och grunnat på i flera månader. Kommer snart!

Snooker-VM över…

… och den stora tomheten infinner sig omedelbart, trots att gårdagens finalmatch spelades, med Kim Hartmans ord som om spelarna ”satt fast i en formalinmassa”. Neil Robertson stod till slut som segrare efter några av de mest segslitna, långdragna frames som jag någonsin sett. Tydligare har det sällan varit att snooker först och främst är en uthållighetstävling och ingenting annat. Att det blev måttligt inspirerande snooker av det hela säger sig själv, bortsett från några enstaka drömstötar. Man var glad när det äntligen var över men… nu blir det som sagt mycket tomt.

Boktips

Tipsar som hastigast om Niklas Orrenius bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza”, en reportagesamling om sverigedemokraterna. Nyktert, sakligt och med analytisk skärpa driver Orrenius linjen att all journalistik blir bättre om folk får dra sina slutsatser själva, istället för att man talar om för dem vad de borde tycka.  I den andan försöker Orrenius nyansera bilden av sverigedemokraterna en smula. På vägen ställer han del del viktiga frågor. Till exempel kan man fundera på vad det är för sorts samhälle som avskedar lärare, ser igenom fingrarna med misshandel, hot och trakasserier samt länge hade strategin att ”tiga ihjäl” ett politiskt parti, endast på grund av att detta parti hyser oönskade åsikter. Ett demokratiskt samhälle? Nja, det kan man väl knappast påstå, i det har sverigedemokraterna helt rätt.  Medan övriga journalistkåren ängsligt verkar vela och vackla i hur sverigedemokraterna ska behandlas, sätter Orrenius ned foten: de ska naturligtvis behandlas som alla andra partier. För när blev det en journalistisk uppgift att vara moraliska vägvisare för allmänheten? Denna moraliskt laddade behandling av sverigedemokraterna har inte lyckats med någonting enligt Orrenius,  utom att skymma vad partiet verkligen står för: nämligen en dramatisk omdaning av hela det svenska samhället.

Det är nämligen  inte bara en restriktiv invandring som partiet vill införa, utan också en ökad nationalisering. Eleverna i skolan ska således drillas i fosterlandskänsla. Kulturstöd ska utgå till folkdräktssamlingar, vikingamuséum och annat, som av partiet definieras som ett svenskt kulturarv, medan jobbigt finkulturella teatrar, konstmuseum och danskompanier bör klara sig på den kommersiella  marknadens villkor. (Varför inte vikingamuseum också borde göra det, blottar en tydlig ideologisk ståndpunkt: det kulturella bör likriktas, styras och formas till att följa Nationens intressen). Sverigedemokraterna sticker heller inte under stol med sin inspirationskälla (vilket de ska ha all heder av) som är förrförra sekelskiftets högt uppskruvande nationalromantiska tonläge. Att den skimrande hembygd man drömmer sig tillbaka till är en produkt av 1800 – talets borgliga intellektuella samt konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson, och har föga med ”verklighetens folk” att göra  borde de kanske också upplysa sina väljare om. Istället spelar de högt på en slags diffus känsla av ett förlorat fädernesland, ett drömt idealsamhälle befolkat av ärliga, hederliga, rena människor. Jag tror inte man ska göra narr av den bilden. Jag tror nämligen att den starkt slår an hos många. Det hjälper inte hur många demografiska befolkningskurvor man visar, hur mycket statistik, hur många tidningsurklipp, dagböcker, domböcker, fängelserapporter och annat man viftar med för att försöka bevisa motsatsen: den konstruerade bilden är i all sin enkelhet hos allmänheten mycket slagkraftigare än den faktiska. Men det är förstås inte så enkelt att sverigedemokraterna önskar skapa ett storskaligt Jakriborg, fast med förlagor från sekelskiftet istället för medeltiden. Eller är det just vad de vill? Häri ligger den springande punkten: varken nuvarande mediabevakning eller  SD:s eget material lyckas klargöra för mig vad det egentligen är partiet vill. Det borde belysas. Det borde diskuteras. För om det är ett nationalromantiskt Jakriborg som eftersträvas, då tror jag att det är fler än jag som börjar känna sig en smula olustiga till mods, och det inte beroende enbart på invandrarpolitiken. Här har Orrenius sin viktigaste poäng: sverigedemokraternas politik handlar inte om invandrare, utan om svenskar och svenskhet.

Om all bevakning av sverigedemokraterna såg ut som Niklas Orrenius analytiska reportage hade svenska folket kanske haft en rimlig chans att ta ställning till denna svenskhetspolitik och vad sverigedemokraterna vill ska ingå i nationen Sverige.  Är det verkligen vikingamuseum, etnisk och kulturell konformitet, kärnfamiljsideal och undervisning i fostlandskänsla? Är verkligen kulturblandning en kränkning av den nationalistiska principen (och här räknar SD även samerna som en kränkning av denna princip)?  Varför i hela fridens namn ägnar sverigedemokraterna förresten nästan hela sitt partiprogram åt frågor om nationen, nationalism, kultur och identitet? Vad är det för agenda man bakom dessa svulstiga ord om nationens frihet egentligen bedriver? En annan fråga Orrenius ställer är om partiet verkligen kan hantera sitt högerextrema förflutna och hur mycket av detta som finns kvar, både i partitoppen och i partiets mer flytande utkanter.  Här brukar SD argumentera för att även Vänsterpartiet har ett förflutet som inbegriper samröre med totalitära regimer, vilket är helt sant. Men trots att Vänsterpartiet har ägnat snart fyrtio år av självrannsakan har de fortfarande inte lyckats rentvå sig från alla anklagelser. Skulle SD ha klarat av samma process på knappt tio år? Det borde journalister, inte bara skriva om, utan intervjua SD om. Ställa frågor om. Djuplodande frågor. Intresserade frågor. Intelligenta frågor. Och slutligen: som historiker tycker jag ju att den mest intressanta frågan av alla är: vilket slags Sverige är det man vill ha tillbaka? Det borde journalisterna, liksom Orrenius, anstränga sig för att försöka ta reda på istället för att ha en indignerad moralpanik. Som det är nu kan partiet istället åka snålskjuts på allmänna missnöjeskänslor, självutnämnt martyrskap och spridda gruppers växande islamofobi.

Allt stannar av

Jag har läst om en gammal favoritbok i veckan. Maria Gripes: Tre trappor upp med hiss. En gång i tiden var det en sådan där bok som jag ständigt lånade från biblioteket. Om och om igen. Men nu när jag läste om den insåg jag till min förbluffning att jag inte mindes ett spår av boken. Inte den minsta lilla gnutta av handlingen, eller av stämningen eller av någonting. Hur är det möjligt? Inte ens under tiden jag läste klingade några bekanta klockor. Det kändes som att läsa en helt ny bok.

I övrigt har det mesta stannat av. Vårens stora jobbanknutna händelse där jag presenterade en text på ett av våra seminarium är förbi. Återstår läskurser och klurande på avhandlingsdisposition, perspektiv, nya källmaterial och frågor. Det leder ju så småningom framåt, men knappast i ett rafflande tempo. Och så är det ju snooker – VM, årets enda sporthändelse för min del. Nedsjunken i fåtöljen, medan glänsande olikfärgade bollar stillsamt rullar över grön duk och till Kim Hartmans alltid lika välformulerade kommentering hamnar man lätt i ett slags meditativt tillstånd som är svårt att ta sig ur. Det är tur att det bara är VM en gång om året.

Pianokonsert

Jag var på mitt livs första riktiga pianokonsert i helgen med Peter Jablonski och Rebecka Barham. Livemusik är livemusik och piano är piano. Det är inget snack om att en flygel – eller som i det här fallet två – har all potential i hela världen att skapa magi. Bäst var Rachmaninov Six Morceaux op 11 där magin, åtminstone stundtals, var närvarande. När musiken liksom skapar ett alldeles särskilt rum, helt oberoende av den fysiska faktiska verkligheten. Som teater som när den är som bäst fullständigt innesluter en i sin historia. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett viss mått av irritation, liknande den jag ibland upplevde på Kulturskolans elevaftnar. Det vilar något outsägligt allvarstyngt, pretantiöst och upphöjt över klassisk musik. Somligt av allvaret tycker jag är bra och hör till. Men somligt kan ibland kännas som påklistrat och meningslöst. Gränsen är hårfin. Kanske blir det påklistrat när det virtousa tränger ut den faktiska upplevelsen av musiken. När det mer bländar än berör. Lite så tyckte jag att söndagens konsert var. Av den närvarande publikens applåder och ansiktsuttryck att döma, verkar de upplevt saken annorlunda.

Klassisk musik har också en annan märklig egenhet. Det är ju egentligen inte verket utan tolkningen man går dit för att lyssna på. Man kan gå på konsert för att lyssna på Grieg – men samtidigt lyssnar man också på en alldeles särskild artist särskilda tolkning av honom. Aldrig lyssnar man på bara Grieg. Vissa bryr sig knappt om verket alls, det är pianisten, violinisten eller vad det nu är som är huvudsaken. Men prestationerna de hyllas för är likväl – tolkningar. Jag kan inte komma på en motsvarighet. I andra musiksammanhang kallas tolkningar för covers. Poeter läser sällan andras dikter från scen, åtminstone inte på omfattande turnébasis.  När jag var yngre uppfattade jag inte tolkningarna överhuvudtaget. Mozart var alltid Mozart. Chopin alltid Chopin. Men nu är det annorlunda, då vissa tekniska innovationer som gjort det möjligt att lyssna på flera olika tolkningar av samma stycke inom några musklicks tidsramar uppenbarat för mig hur enormt annorlunda två pianister kan läsa noterna för samma verk. Mycket kort efter den upptäckten har jag också skaffat mig favoriter. Chopin ska till exempel helst spelas av Elisabeth Leonskaja. Det är något med hur hon ställer sin tekniska skicklighet som pianist i skymundan för verkets inneboende kraft. Musiken tycks strömma fram av sig själv med nästan olidlig lätthet (för att parafrasera Milan Kundera). Riktigt dit tycker jag vare sig Jablonski eller Barham nått än.

Påskarbete

Äter lunch framför datorn på jobbet. Denna påsk har varit jobb jobb jobb, i något slags försök att förvandla 960 sidor handskrivna 1600-tals protokoll till en strukturerat, genomtänkt text på cirka 40 sidor om båtsmännens liv och villkor ombord. Jag skriver det för att förklara arbetsordningen för en historiker. 1) Man läser en massa källmaterial från tiden man undersöker och blir fullständigt översköljd, överrumplad och överkörd av den värld som framträder där. 2) Man reser sig sakta upp, borstar bort dammet från kläderna, kavlar upp armarna och – springer i panik till biblioteket. Har någon annan möjligtvis sagt något klokt om det jag tror mig tänka nu? Hoppas! Hoppas! Hoppas! 3.) Med en trave böcker brevid sig sätter man sig ner och börjar sortera. Traven växer, det är post – it lappar överallt. Tavlan på väggen  är fullklottrad med underliga utkast och modeller. 4.) I ett lättnadens euforiska glädjerus upptäcker man att det trots allt finns mönster, strukturer och frågor i kaoset. Läget är inte hopplöst! Glädjeruset varar emellertid… 5) …bara precis så länge man sätter sig ned med källmaterialet igen och börjar ställa frågorna på nytt. För varje svar uppenbarar sig tusen frågor till, minst. 6) Med en blick i almenackan konstateras att tiden för att skriva en läsbar text i ämnet stadigt krymper. Paniken knuffas åt sidan. Pragmatikern kallas in. Tusen frågor blir tre. Det mesta av källmaterialet ignoreras med disciplinerad tapperhet. 7) Efter första utkastet begriper man själv inte hälften av vad man egentligen försökte säga. Man börjar om. 8.) Efter mycket om och men skönjes en struktur, en röd tråd och eventuellt svaret på några frågor. Man har också skrivit sig fram till nya insikter, ändrat uppfattning om det mesta och börjat drabbas av en viss ödmjukhet inför källmaterialet 9) Däremot har man struntat i att med fotnoter belägga allt man vet att man läst någonstans, men inte orkat ta reda på var. Nu får man betala för den synden. Dags att på nytt slå i böcker, register och källmaterial. 10) Färdig text! Klar att läsas och i samma stund inser man att man förstås inte har sagt hälften av vad man borde ha sagt, och begripit ännu mindre och att det mesta av källmaterialet trots allt fortfarande ligger där osorterad, glimrande och oförklarat.

Det egna rummet

För ett tag sedan hade tidningen VI läser ett reportage om att förlagen censurerar barnböcker, ett avslöjande som så småningom vandrade ut på dagstidningarnas kultursidor. Barnboksförläggarna är så ängsliga att dagens hysteriska föräldrar inte ska köpa deras böcker om de innehåller vuxna som röker och dricker öl, folk som svär eller på något sätt antyder att verkligheten inte är snäll, välstruken och rosenskimrande alla dagar. Åtminstone anser författarna det, förläggarna slog naturligtvis ifrån sig. I debatten som följde uppstod två läger. Ett större läger som med näbbar och klor gick till försvar för barnbokens rätt att vara svår, krånglig och farlig och att emellanåt dessutom skildra människor som röker och super. Världen ser ut sådan och barn fattar det.  Och när världen ser ut som den gör, är det bättre att barnen får möta hemskheterna i lagom doser i böckernas, som sedan kan diskuteras med pedagogiska trygga föräldrar, än att de, när de en vacker dag konfronteras med hemskheterna på riktigt, bryter ihop och går under. Det andra, mindre lägret tyckte att elände finns det tillräckligt av ändå. I barnböckerna ska den trygga, snälla världen ändå få råda ostörd. Dessutom skulle ju folk som röker och super, gud bevare oss, kunna uppmuntra de små telingarna till att röka och supa. Barnböckerna har därmed ett slags uppfostringsansvar.

Det slog mig, när jag läste hela Vi läsers reportage i går för första gången, att det finns en dimension som liksom hamnat i skymundan i den här barnboksdiskussionen. Faktiskt i stort sätt hos båda läger. Både hos dem som förespråkar barnböcker som vågar konfrontera livets stora frågor som föräldern sedan kan diskutera med barnet, och hos dem som helst enbart vill sätta föräldra – och förläggarcensurerad litteratur i händerna på sina barn.  Nämligen barnets rätt till ett eget rum. Barnets rätt till möte med en litteratur där det få uppstå en värld som är helt och hållet barnets egen och det utan att ett enda pedagogiskt samtal är inblandat.  Somliga läsarkommentarer har snuddat vid det, när de har beskrivit hur de i sin egen barndom som varken var trygg, snäll eller rosenskimrande, plötsligt upptäckte trösten i att läsa om andra som hade det likadant. Böckerna öppnade en port ut ur det egna svårhanterliga livet genom att säga: du är inte ensam. Jag tror däremot att de böckerna lästes i ensamhet. Utan pedagogiska förklaringar och utan en vuxen som hängde dessa unga läsare över axeln. Snälla, rosenskimrande, tillrättalagda barnböcker, är som en vuxen som hänger barnet över axeln. Lägger sig i. Tillrättavisar, pekar ut den rätta, godkända vägen. Välfriserade böcker, skrivna för att tillfredställa oroliga föräldrar, tar inte barnets parti. Tro inte det.

Många har naturligtvis varit snabba med att dra fram Astrid Lindgrens böcker i detta sammanhang. Det går ju knappt att undvika. Min favoritbok när jag var omkring sju-åtta år var Madicken och Junibackens Pims. Jag vill minnas att jag aldrig fick den uppläst för mig, men jag kan ha fel. Jag läste den i alla fall ett oändligt antal gånger på egen hand.  För några månader sedan läste jag om den. Den innehåller: en pappa som ständigt är full, som glömmer bort sin egen sons födelsedag och som dessutom nästan tar livet av honom. Minns ni filmerna om Madicken? Där flyger Abbe flygmaskin och får lunginflammation. Boken är betydligt vassare. I boken ramlar Herr Nilsson i ån när han är på väg hem, full som ett ägg naturligtvis, efter ett besök på Trill – in. Abbe hoppar i och räddar honom. Herr Nilsson vinglar hem och låter sin son bli liggande kvar vid åstanden, genomblöt och iskall, vilket sedan förorsakar lunginflammationen. Det ångestbrev herr Nilsson skriver till Madicken och som är ett dystert och ledsamt inslag i filmen är i boken en fullt utslagen tragik. Här finns vidare en magnifik uppvisning i snobberi, hyckleri och vuxenmobbing i scenen där Alva får följa med familjen Engström på bal. Och här finns en förrymd sinnessjuk som nästan lyckas kidnappa Madickens och Elisabeths lillasyster. Snällt? Välstruket? Rosenskimrande? Nja. Ändå är vi många som minns böckerna om Madicken som en slags sinnebilder för den fullständiga idyllen. Märkligt.

Jag tror att det kanske gick till såhär. Jag förstod och tog in just det jag för tillfället var kapabel att förstå och ta in. Abbes lunginflammation var ruskig och hemsk, men herr Nilssons alkoholism brydde jag mig i ärlighetens namn inte så mycket om. Äventyret i tjurhagen när Engströms ska fira mamma Kajsas födelsedag var min favoritscen och Madickens bragd att smyga sig ned ur björken och hämta picknickkorgen bokens främsta hjältedåd. Sotaren som bjuder upp Alva till dans var mest märklig. Honom brydde jag mig heller inte så mycket om. Bara vid ett enda tillfälle kände jag hur världen gungade till under fötterna när jag läste. Det var när den sinnessjuke mannen (som jag tyvärr glömt bort namnet på, vad heter han?) tar upp Lill – Kajsa ur vagnen och hotar att stjäla henne. Kanske lockade den fram min egen skräck för världens faror? Jag läste alltid det kapitlet  med andan i halsen, men den bröt inte på något sätt ned mig. Tvärtom. Och här är poängen: jag tror att barn är klokare läsare än vuxna och läser böckerna på det sättet som passar dem just då. Jag tror att barn inte alls är i behov av en skyddande censurverksamhet för att bli trygga barn. Däremot kanske de där snälla böckerna behövs ändå. För föräldrarnas skull. Så att de har något de vågar läsa tillsammans med barnet om kvällarna.

Gösta och jag

Det är något magiskt med Gösta Berling. Det är knappt jag törs läsa romanen fler gånger, för varje gång nästlar den sig på mystiska sätt in i mitt liv. Som när jag en torsdag natt låg och läste om romanens magiska torsdagnätter. Eller som när jag läste om hur grevinnan Märta Dohna jagades av förfärliga skator och såg upp ur boken en stund och ut genom fönstret och där var björkarna plötsligt fulla med skator. Jag har aldrig sett dem just där varken förr eller senare i det antalet. Eller som igår när jag just läst om hur Marianne Sinclaire kämpar sig fram genom snön en iskall vinternatt för att rädda kavaljersflygeln från att brinna ned. Min väg hem från Scharinska kunde ha varit den färden. På marken var tjockt med snö och jag släpade min cykel i isande motvind och hade väl förvisso ingen kavaljersflygel att rädda men ändå. Ändå. Världen får en annan färgton, livet en annan glans med Gösta Berling.

Jag är den sista juden

Jag läser Chil Rajchmans nyutkomna skildring av vansinnet i förintelselägret Treblinka. Det går fort. Detta är inte en litterär berättelse av Treblinka, i den meningen att det är tillrättalagd, konstnärlig produkt. Detta är anteckningar som Rajchman skrev ned strax efter flykten från lägret, och som sådana språkligt motståndslösa. Det har sina poänger. I mycket annan så kallad vittneslitteratur brukar en ganska tydlig berättelse konstrueras utifrån vissa punkter: Livet före kriget – deportationen – lägret – och livet efter. Till och med i Imre Kertesz självbiografiska ”Mannen utan öde” är det så. En del gör berättelsen till en rent intellektuell prövning, som Primo Levi i ”Är detta en människa”? Somliga försöker hitta ett mönster och destillera fram någon slags svar på varför somliga överlevde och (de flesta) inte gjorde det, som Viktor Frankl i ”Livet måste ha en mening”. Andra är rakt igenom känslomässiga som norrmannen Herman Sachnowitz i ”Det angår också dig” där bokens körsbärsträd torde vara de grymmaste körsbärsträd som någonsin vuxit upp ur en bok. Gemensamt är hursomhelst att den absurda, ofattbara lägerverkligheten inordnas i ett mönster och görs begriplig. Det vansinniga blir vardag. Så inte hos Rajchman. Anteckningarna börjar i godsvagnen mot Treblinka och slutar med flykten från lägret. Från oktober 1943 till augusti 1943, i tio månader, vistades Rajchman i lägret och lyckades osannolikt nog överleva där. För att ge ett perspektiv på det hela. Mellan 700 000 – 900 000 människor kom till Treblinka. 57 personer överlevde.  Rajchmans bok är ursinnig. Här beskrivs ingen vardag, bara vidrigheter. Skräcken blir aldrig riktigt tämjd eller inordnad. Det finns ingenting normalt och det enda som gör att man trots förmår känna igen någonting i denna vanvettsverklighet är läsningen av annan vittneslitteratur. De nazistiska lägervakterna kallas konsekvent ”mördare” av Rajchman, i ett försök att göra dem fattbara? De är inte särskilt fattbara. Och därmed kommer Rajchman nära någon slags förklaring till varför vi fortfarande bör tala om Förintelsen.

För det mesta när folk ska tala om förintelsen finns ett slags moraliskt uppsåt med det hela. (Forum för levande historia är ett lysande exempel på det – och på denna moralitets konsekvenser.) Vi ska tala om förintelsen för att minnas den och vi ska minnas den för att det aldrig ska hända igen. Ett sådant ställningstagande retar ju upp var och en som har ögon att se med och öron att höra med. Det skorrar skärande falskt. Det har hänt igen. Åtminstone om man med förintelsen menar själva utrotandet, förföljandet, urskiljandet och misshandlandet av människor. Det händer hela tiden. Saken är den att förintelsen aldrig existerat i ett slags vakuum. Om nazisterna behövde inspirationskällor till sin politik fanns den nära inpå. Britterna hade uttalat beslutat sig för att utrota alla ”zuluer” i Sydafrika och Belgiska Kongo mördades och stympades vid sekelskiftet ett tiotal miljoner människor. Efter förintelsen har både politiska utrensningar och inbördeskrig fört med sig utbrott av folkmord och folkmordsliknande handlingar. Förintelsen är inte unik i detta. Men om man menar själva händelsen Förintelsen som sådan, med allt som hör där till, då behöver man knappast oroa sig för att det ska hända igen. En historisk händelse inträffar faktiskt – tvärtemot vad somliga tycks tro – aldrig två gånger. Det som trots allt gör Förintelsen unik och skiljer ut den från alla andra folkmord (liksom andra folkmord i sin tur har särskiljande drag) är dels den nazistiska regimen och dels den ohyggliga omfattningen eller kanske snarare den ohyggliga effektiviteten. Zygmunt Bauman har träffande analyserat Förintelsen ur det moderna samhällets perspektiv. När man läser om Rajchmans vistelse i Treblinka blir modernitetens roll förfärande glasklar. Treblinka drevs exakt som en fabrik. Häri ligger det ogripbara vansinnet. Åtminstone för mig. Jag kan någonstans förstå hur åratal av motsättningar, hat och konflikter till sist leder fram till händelser som dem i Rwanda. Men jag har ytterligt svårt att förstå hur man kan göra en dödsindustri av det hela.

Vi kan inte vaccinera oss mot ondskan genom att minnas Förintelsen. Om något liknande händer, det vill säga något som i skala och effektivitet påminner om Förintelsen, kommer det hända annorlunda och vi kommer inte vara hjälpta av Förintelsen för att känna igen tecknen.

Och Förintelsen kommer att glömmas bort. Om ett par hundra år tillhör den ett dammigt förflutet vars fasor vi lika lite kan föreställa oss som vi nu kan föreställa oss till exempel Trettioåriga kriget. Även om det står kvar i historieböckerna, så finns det knappast några känslomässiga anknytningar kvar. Men kanske är det just därför som vi ska läsa ännu en vittnesskildring, läsa Chil Rajchman. För att den känslomässiga anknytningen ännu finns där. Europa lever fortfarande i en slags efterkrigstid med det förflutnas fasor relativt nära inpå sig. Att minnas det kommer antagligen inte hjälpa oss att fatta några vettiga framtidsbeslut, men kanske det hjälper oss att värna vår mänsklighet. Ett litet tag.