Vid världs ände

Jag var på teater i fredags, Profilteaterns Vid världs ände. Det var en sådan där lycklig föreställning då man inte hinner göra sig några som helst förväntningar, knappt vet vad det är man går och tittar på och till sin förtjusning bjuds på fantastisk teater. Idag kom recensionerna. För det mesta brukar man kunna gissa ungefär vad recensenter kommer tycka om en föreställning. Och även om man inte håller med dem, kan man ändå någonstans ana vad det är de har fastnat för, hängt upp sig på eller irriterat sig över. Så icke denna gång. Jag tror inte vi ens sett samma pjäs.

Jag såg en rolig, absurd, lite vansinnig men ändå väl sammanhållen och driven pjäs. Jag såg ett visst skruvat kaos, men med en klar skimrande riktning från första andetaget.  VF:s Lars Böhlin förstod däremot inte ens handlingen (läs den recensionen här) och VK:s Ann Enström klagar på att föreställningen var splittrad och föll sönder i två delar. (läs den recensionen här). Att Lars Böhlin inte förstår handlingen i en teaterpjäs, det må ju vara hänt, men vad ska man säga om följande stycke: ”PROFILTEATERN HAR i många år hållit en ordentligt hög lägstanivå och aldrig blivit ointressanta, men den här gången har man bottenkänning vid några tillfällen. En stor del av första akten förstår jag inte riktigt vad som pågår – eller ens varför jag ska bry mig.” ? Bottenkänning? Har Lars Böhlin aldrig sett dålig teater? (Jo, det vet jag att han har. Rätt ofta om man får tro honom själv.) Jag tyckte att det var befriande att titta på en pjäs där man från första öppningsrepliken inte nödvändigtvis kan gissa sig till hela den övriga handlingen. Men det kanske blev för komplicerat. VK:s teaterrecensioner är å sin sida ibland så välskrivna och djupsinniga att det är svårt att vaska fram något egentligt omdöme, men inte den här gången. Nu står det (bland annat) ”Hur angeläget det existentiella temat ovan än skulle kunna bli i sin välöversatta fyndighet, ty Panychs komedi har en spetsig dialog av det smart lågmält tragikomiska slaget, så liksom urartar Profilteaterns uppsättning av Vid världs ände och blir till en riktigt förbryllande trasselsudd till historia.”

 

Vad är det för fel på världen!

 

Då kom jag att tänka på en helt annan sak. Ibland får jag den obehagliga känslan när jag går på teater att jag går och tittar på samma teaterpjäs gång på gång på gång. Åtminstone har pjäserna haft samma scenograf och samma kostymör och samma producent. Det är något skärande LIKA mellan allt som jag tittar på. Alla har en scenografi i urblekta nyanser av grått, guld och silver. Alla har underligt hypermoderna kostymer som lånat piffiga drag av tidigare epoker. Alla har en stor fond i bakgrunden som under pjäsens gång monteras ned, rivs sönder eller förvandlas på ett överraskande sätt. Alla talar på ett oerhört markant teatersätt. Ett Dramaten-sätt om man så vill.  Och en av anledningarna till att jag blev så lycklig över Profilteaterns uppsättning var att detta INTE var en sådan pjäs. Deras jättestålkonstruktion till scenografi föll inte i tusen bitar. Riksteaterns blekblå ande vilade inte som stelnat murbruk över hela föreställningen och det fanns ingen särskild teaterdramatisk amibition i sättet att lägga replikerna. Det var dessutom befriande urspårat, spretigt och kaosartat, långt bort ifrån alla stela programförklaringar, men utan att för den sakens skull bli obegripligt. Till skillnad från Lars Böhlin tyckte jag att pjäsen var glasklar i varje sekund. Till skillnad från Ann Enström vill jag mena att spretigheten fyllde en funktion. Och då slog det mig: det kanske inte är teatrarnas fel att allt blir LIKA utan recensenternas. De kanske inte kan hantera teater som de inte känner igen. Det måste ju vara något fel på dem eftersom de inte tycker som jag tycker…

 

…eller så har vi helt enkelt mycket olika uppfattningar om vad en god teaterpjäs är för något. Jag rekommenderar hursomhelst var och en att gå och se Vid världs ände för att bilda sig en egen uppfattning! Det är ju det enda raka!